I en bok om Rhodos berättar den brittiske författaren Lawrence Durrell om ett möte med en fiskare med stort intresse för världspolitik.
Vad skulle du göra om du blev världsdiktator?, frågar Durell. Jo, fiskaren skulle säga till alla att stoppa: "Vi ska ändra allt". Och om inte det funkar? Jo, då skulle han stjäla alla pengar han kunde från staten och dra sig tillbaka.

Det är en bild av Greken. En annan hittar man hos Hergé, som var en mästare på att plocka upp fördomar. Den stenrike Rastapopoulos i Tintinböckerna är fullständigt skrupellös och ägnar sig gladeligen åt både slavhandel, knarksmuggling och kidnappning. Samtidigt ger han närmast ett en smula fånigt intryck med sin tillgjordhet och plötsliga vredesutbrott.

Den här nationalkaraktären har fått en renässans de senaste månaderna: grekerna är allmänt skurkaktiga, de stjäl från både staten och EU.

Tron på nationalkaraktärer fyller väl knappast någon funktion utöver att tillfredsställa vårt behov av att katalogisera och spalta upp mänskligheten. Det finns därför all anledning att se upp för dem.

Men ibland kan de ändå tyckas träffa rätt. Se exempelvis på den svenska nationalkaraktären så som den ofta utmålas: en smula trög och hederlig. Nog finns det inslag av detta i "svenskheten". Isoleringen här uppe i norr har gjort oss en smula socialt inkompetenta. Vad gäller hederligheten är den nog mest en följd av femhundra år med en stark stat som har sett till att straffa dem som inte följer lagen. Vem utom en svensk skulle för övrigt kunna hitta på något så fånigt som att det är sexigt att betala skatt?

Även i fallet Grekland finns säkert ett korn av sanning. Här har en korrupt stat som struntat i att driva in skatter bäddat för ekonomisk kris.

Jag tror att det var Alexandra Pascalidou som skrev att grekerna gärna talar beundrande om den svenska välfärdsmodellen. Men nämner man då att modellen bygger på att alla betalar skatt tappar de intresset.

Det betyder inte att grekerna skulle vara mer ohederliga än svenskarna, utan bara att de haft chansen att vara det.
För de så kallade nationalkaraktärer är historiska paranteser. Tidigare har de kunnat ha relativt långa livslängder, men i takt med globaliseringen och snabbare sociala och ekonomiska omsvängningar blir de allt mer kortlivade.