"Mona faller i jobbfrågan", skriver Aftonbladet. Och det är lätt att förstå att den frågan är viktig, i andra änden hotar ju Arbetslösheten.

Det är i allmänhet ingen rolig tillvaro: knackigt med pengar och hela tiden nya krav och pålagor om hur, var och varför man ska söka jobb. Det är till att gå med mössan i hand och slicka röv.

Utan arbete är man mindre värd. Vilket ju är ett bisarrt påstående. Men så har arbetet fått en betydelse i våra liv som är närmast bisarr. Ja, det har närmast antagit formen av en religion.

Produktiviteten i Sverige har mer än femdubblats sedan 1930-talet. Ändå jobbar vi stort sett lika mycket som då, som sociologen Roland Paulsen påpekar.

- I takt med att arbetet blivit mer och mer överflödigt har vi slutat fråga oss varför vi arbetar så mycket och vad arbetet ska tjäna till. I den politiska debatten talar man exempelvis inte längre om att arbeta för den ekonomiska tillväxtens skull. Numera är det snarare tillväxten som ska skapa arbete, sa Paulsen i ett pressmeddelande i samband med att hans bok "Arbetssamhället" släpptes.

Smaka på den meningen igen: Tillväxten ska skapa arbete. Vi arbetar alltså inte för att leva, utan lever för att arbeta. Var det verkligen det som var meningen?

Ja, kanske ändå. Arbete kan ju vara en massa olika saker. I lyckliga fall har man roligt när man jobbar, och i sällsynta fall kan man även inbilla sig att man gör något slags nytta. I ytterst sällsynta fall gör man det kanske också.

Men många har inte roligt på jobbet. Och många kan inte ens med bästa vilja i världen inbilla sig att de gör någon nytta.

- Utöver dess inkomstbringande funktion kan det ofta vara svårt att se vad ens arbete tjänar till. Med tjänsteproduktionens tillväxt antar arbetet en abstraktare, tommare och mer substanslös skepnad, konstaterar Roland Paulsen.

Det spelar ingen roll. Som i ett slags kollektiv neuros fortsätter vi att streta på. Och knappast bara för pengarna - även om vi tycker att det är roligt att skaffa oss nya mobiltelefoner, bilar och lägenheter.

Nog tycks det outhärdligt långt kvar till den dag då vi, som den unge Marx beskrev, kan "jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill".