Att vara tio år och tvingas lämna sin Stockholmsförort för flytta in i en nybyggd lägenhet i Bakirköy utanför Istanbul. Utan att kunna språket, utan att ha några kompisar. Och det bara för att mamma har träffat en man från Turkiet. Hur kul är egentligen det?

Till en början använder Michael dagarna till att cykla omkring i den närliggande kåkstaden på sin orange Crescent och dagdrömma om hur han får stryk av de fattiga, så mycket stryk att han blöder och blir hemburen. Kanske skulle mamma ta honom därifrån då.

Det är också det, förhållandet till mamman och längtan efter att bli hundraprocentigt älskad, som utgör det nav som boken rör sig kring.

"Det är ingen idé att önska sig något. Det är ingen idé så länge mamma är kär", konstaterar Michael.

Fast livet är inte bara ett helvete. Med tiden lär han sig lite av språket och börjar göra egna utflykter i Istanbul. Det börjar bli hans stad.

Det är en barndomsskildring som hugger tag i läsaren, märkligt varm trots en inneboende distans. Kan en berättelse vara rättvis? I sådant fall är det här en sådan; den gör både Michael och hans omgivning rättvisa.