Det är Europa, det är 1900-tal. Det är ganska vanliga kvinnor och män, bara en aning, knappt märkbart på kant med tillvaron. Även om det på ett ytligt plan inte händer särskilt mycket i novellerna - en man kommer hem från fångenskapen efter kriget, en annan man blir förälskad - rymmer de oerhörda historier. Själv golvas jag av berättelsen om den polske diktarens kärleksaffär i Paris på 1960-talet. När kvinnan i fråga drar till Venedig med en annan man får han ont i halsen, "Det är ingen allvarligt fel på mig, ingenting annat än en obotlig strupcancer", tänker han. Exakt så jävligt är det ju att vara förälskad.
Mavis Gallant jämförs gärna med en annan kanadensisk novellförfattare, Alice Munro. Själv kommer jag att tänka på Anais Nin, född och uppvuxen i Frankrike, där Gallant själv bor sedan 1950-talet. Här finns en hel del av samma febrighet och lockande gåtfullhet. Att sedan också Heinrich Böll, en diktare av helt annat slag, dyker upp i mina tankar är väl om något ett betyg på Gallants storhet.
