Själv är jag en anspråkslös natur, men jag omges av besserwissrar, både privat och på jobbet. Jag är alltså inte alls främmande för idén att svensken i gemen skulle vara av ett särskilt arrogant slag.

I Dagens Nyheter skriver journalisten Richard Swartz, som ju har en del att jämföra med, att hans intryck är att svensken "fortfarande anser att han har något att lära ut, att hans samhälle är bättre organiserat än andras".

Frågan är om den föreställningen någonsin haft fog för sig. Men för inte särskilt länge sedan kunde känslan av överlägsenhet byggas under med stora materiella framgångar. "Vi var inte bara rikast; framförallt visste vi bäst", skriver Swartz.

Vi trodde verkligen att vi kunde lära världen att bli lite mer som vi redan var.

I dag är läget annorlunda. Sverige ligger inte längre i topp i OECD:s välståndsliga. Vi är inte rikast och vår köpkraft är risig. Saker som skola och sjukvård ska vi inte tala om.
Välfärdsstaten må ha blivit bankrutt men, för att citera Swartz, "vår arroganta självgodhet verkar ha lika många liv som katten".

Fast vi är jäkligt bra på en massa andra saker. På Lunds universitets webbplats går att hitta något som kallas Sweden Ranking. Här får man bland annat lära sig att Sverige är ett av de friaste länderna i världen, att det är det näst bästa landet att vara barn i och att det är det tredje "grönaste" landet.

Sådant kan man naturligtvis fnysa åt. Ungefär som man gör på Svenska Dagbladets ledarsida där man refererar till en artikel i Metro enligt vilken Sverige kan bli världsbäst på pappaledighet, bistånd och dataspel.

Det är möjligtvis områden som inte inbringar så mycket cash - även om dataspel väl kan vara en lukrativ bransch - men alls inga områden att förakta.
Och kanske är det just detta vi känner själva. Okej, att vi inte är i världstopp ekonomiskt längre - men vi är ändå sjystast i världen.