En halv miljard människor finns på Facebook, var det någon som berättade för mig. Och wow, det är ju imponerande. Men att, som den här personen gjorde, använda det som argument för att också jag borde gå med i det härligt äppelkindade Facebooksamfundet är en överloppsgärning.

För hur många dumheter har inte begåtts av människor i grupp? Nästan alla saker som jag skäms för är saker jag gjort för att anpassa mig till andra. Även en halv miljard människor kan ha fel.

På ett seminarium jag besökte för något år sedan hävdade en av de äppelkindade att det var tjänstefel att som journalist inte använda sig av Facebook. Må så vara, tänker jag. Men hur härligt är det inte att begå tjänstefel då och då? Låt oss begå fler. Varför inte göra rent hus och skippa twitter och bloggar och Flashback och annat skvaller? Låt oss skapa motståndsfickor mot teknikens diktatur.

Hur härligt är det inte att komma ut som bakåtsträvare! I dag känns det närmast som en revolutionär handling.

När jag skriver det här kommer jag ofelbart att tänka på pappa som under hela sitt liv vägrade teve. För min kulturkonservative far var teven ett medium för vänsterpropaganda och vulgär amerikanism.
Nu sitter jag där själv. Och blir lika förbiblåst och överkörd av utvecklingen som pappa en gång blev.
Den stora skillnaden är att jag kan skratta åt saken.