Det är ofta befriande och tankestimulerande när någon vågar försöket att dra de långa utvecklingslinjerna i världshistorien. Niklas Ekdal har vågat och försöket är på många sätt ovanligt lyckat. Hans huvudtes är att många av konflikterna i dagens värld kommer från den misslyckade freden efter det första världskriget, "Alla katastrofers moder" som det också brukar kallas. Det är lätt att hålla med om att den spelplan som ritades upp av segrarmakterna med bl a konstlade statsbildningar som Palestina, Irak och Libanon ur ruinerna after det Osmanska riket och Jugoslavien efter samma välde plus Österrike-Ungern. Det borde ha varit lätt att inse att utan ett starkt politiskt (för)tryck riskerar sådana stater att hamna i våld och anarki. Vilket de gjorde.

Problemet med den här ansatsen är att allt i efterhand verkar förutsägbart. Järnvägen är redan 1919 utlagd mot Israel-Palestinakonflikten, invasionerna av Irak, inbördeskriget i det forna Jugoslavien etc. Allt blir ödesbestämt, oundvikligt och på väg mot katastrof. Det betyder också att politiker och militärer blir ett slags marionetter som bara sprattlar i historiens trådar. Inte berodde väl ändå Israels anfall mot Gaza bara på hur det Osmanska imperiet delades upp?