Var får man tag i en biltjuv när man behöver den som bäst? Något mer urbota dumt än att inte alltid ha en reservnyckel på lager finns nog inte. Skulle möjligen vara att pula ner nyckeln i jeansfickan och hoppas att den stannar där. Eller att parkera bilen på en p-plats som man vet kommer att vårstädas inom en snar framtid, i hopp om att man hinner flytta bilen dessförinnan.

Nu står biljäveln där och går inte att rubba. Och kommunens sopbilar närmar sig med hot om bortbogsering och grova böter. För att inte tala om de böter stadens frenetiska lapplisor kommer att hinna förse bilen med innan dess, utifall att något klåfingrat barn eller girig bilist norpar parkeringsbiljetten som jag i vanmakt pillat in under vindrutetorkaren.

Jag har finkammat vägar jag cyklat och vandrat sedan nyckeln försvann. Vänt ut och in på varje tänkbar ficka fem gånger minst, lyft på varje soffkudde lika många gånger och besökt inte bara polisens hittegodsavdelning, utan också SJ:s och lokaltrafikens, bett till den helige Antonius av Padua, skyddshelgon över borttappade föremål, men icke. Nyckeln står ingenstans att finnas.

Det finns möjlighet att skaffa en ny nyckel - det är bara att komma med bilen till återförsäljaren! I brist på en fiffig teleporteringsanordning som kan trolla dit bilen kan man naturligtvis ringa efter en bärgare och vips har de sammanlagda kostnaderna vida överstigit bilens värde.

Nu sitter kanske en och annan miljöivrare och myser lite skadeglatt och tänker karma. Rätt åt miljöboven, hon får vad hon förtjänar -  hon är vårdslös inte bara med nycklar, utan med jordens resurser och miljön. Men jag tågpendlar till jobbet och cyklar till stationen och nästan överallt annars. Bilens främsta uppgift hittills har framför allt varit att framkalla ångest och kosta pengar.

Det är mycket möjligt att den här nyckelincidenten är ett utstuderat straff för att jag gillar att ta långa varma bad i stället för snabba kalla duschar och för att jag fuskar på jobbet genom att bara slå av datorsskärmen i stället för att släcka ner hela datorn när jag går för dagen.

Så hör hit alla biltjuvar. Kom och stjäl bileländet. Den här gången kommer jag inte att skicka osande förbannelser efter er utan lovar att sprida enbart positiva miljömedvetna vibbar. För det är väl för mycket att hoppas på att helige Antonius skulle försöka hävda sig mot  Dumizi,  och låta nyckeln dyka upp bara så där?  

Fotnot: Dagen efter jag skrev ovanstående artikel gick jag till polisen igen. Bilnyckeln hade inte dykt upp men medan jag står där och pokulerar med polisbiträdet lägger jag märke till en nyinkommen ensam nyckelknippa på desken framför mig. Det är något vagt bekant över både nyckeln och snodden som är virad runt nyckelringen.  Halar upp min egen knippa och - visst, det är kopia av min husnyckel. Äldsta dotterns nyckel som vi inte ens visste var försvunnen.

Nästa gång jag åkallar den helige Antoius av Padua måste jag komma ihåg att vara mer specifik.