En självbiografi som varken är speciellt välskriven eller klargörande är kanske inget att förvånas över. Det går liksom tretton på dussinet av dem.

Det var visserligen länge sedan den kontroversielle regissören Emir Kusturica gjorde en bra film men för mig som en gång förälskat mig i mästerverken "Zigenarnas tid" och "Underground" är det ändå en gåta att hans självbiografi mynnade ut i en sådan stolpig och spretig historia.

Den röda tråden i "Döden är ett obekräftat rykte" är Jugoslaviens sönderfall och Kusturicas drivkraft att berätta hur "allt gick till" för omvärlden. Resultatet blir en enögd, bitter och tämligen svårsmält historiebeskrivning. Tröttsamt är också skrävlandet om huvudpersonens fina filmpriser, hans egen kvickhet och vänskap med Johnny Depp och Milos Forman.

Förutom några underhållande episoder från studenttiden i Prag är bokens behållning beskrivningen av Kusturicas familjemedlemmar och andra invånare i uppväxtstaden Sarajevo; karaktärer och skrönor som uppenbart importerats till hans filmvärld.
Trots att boken ägnar stort utrymme åt filmerna blir man inte mycket klokare eftersom resonemangen fastnar i svårforcerade politiska resonemang. Den bestående känslan efter att ha tragglat sig igenom de 290 sidorna är besvikelsen över att inte kommit Emir Kusturica närmare in på livet. Däremot väckte boken - faktiskt - ett sug efter att se om några av hans bästa filmer.