Friidrottarna snubblade eller rev ur sig, fotbollsspelarna passade fel och brottarna orkade inte eller blev diskade.

Sveriges sämsta OS är till ända. Bara två gånger har medaljskörden blivit sämre eller lika dålig, men varken i Mexico City 1968 eller Montreal 1976 kom svenskarna hem utan guld.

Till råga på allt: I Peking kom de enda medaljerna i sporter som får en att tänka på V-gurra, Wallenbergarna och ljusa sommarkläder. Cykel är möjligtvis ett undantag, men segling, hästhoppning och tennis är av hävd aktiviteter som utövats av folk med för mycket pengar.

Det här kan naturligtvis irritera en och annan vän av mer oglamorösa idrotter som brottning, diskus och handboll. Inte nog med att direktörerna har löjligt höga löner och enorma bonusar, ska de också ta över idrottsarenorna? Räcker det inte med att de får göra sig duktiga i styrelserummen?

Men kanske är det så här det kommer att se ut framöver.

Den positive kan se det som ett tecken på en demokratisering av idrotten. Tennis, segling och hästhoppning är fortfarande svindyra sporter, men det är länge sedan de var öronmärkta för en viss samhällsklass.

Den mer skeptiskt lagde ser det som ett tecken på att överklassens värderingar spridits nedåt i samhället. Varför stå i en snuskig gympasal och lyfta vikter, när man lika gärna kan glassa på tennisbanan eller båten? Till på köpet klädd i tjusiga kläder och med möjlighet att bättra på solbrännan.