Jag begriper inte varför jag plågar mig själv med att läsa ruskiga Stephen King-romaner. Kanske har jag något morbitt behov av att bli skrämd, eller så är det för att King förmår trollbinda.
Det är fascinerande med en person som försöker stävja sin dödsångest genom att spotta ur sig bok efter bok om fäder som kämpar mot döden.
Det är dock lite kalkonvarning över den form döden tar sig i Dimman. De skräckinjagande inslagen består snarare i de överlevandes reaktioner och i vissheten att det alltid, i Kings böcker, dör en del sympatiska romanfigurer. Visst blir man vederkvickande skrämd, men King kan faktiskt bättre än så här.
