Jag tillhör dem som brukar hävda att om man bara ska läsa en svensk deckarförfattare så ska man läsa GW Persson. Inte för att han skriver bättre än alla dessa marklundare och läckbergare som vräker ur sig mordhistorier i strid ström. Utan för att han vet vad han skriver om. Det ger en viss tyngd och trovärdighet. Säga vad man vill om honom: han kan i alla fall sitt ämne.

Efter att ha tvingat mig igenom den senaste tegelstenen är jag färdig att ändra mig. Jo, han känner till alla faser i en mordutredning. Och jo, han vet allt om DNA och preskriptionstider och förundersökningar och rubbet.

Men det räcker liksom inte när språket står stilla. Sällan har jag läst något så odynamiskt och malande. Inte blir det muntrare av att texten formligen översvämmas av gubbar i olika åldrar som älskar älgjakt, tycker att det är okej att avrätta pedofiler och använder sig av frasen "Jag hör vad du säger".