I ett år av magiskt tänkande skriver Joan Didion om sin man John Gregory Dunne som dog av en hjärtattack 2003. Inte långt efter att hennes sorgebok kom ut dog deras adoptivdotter Quintana Roo. Den här boken handlar om Quintana och hennes uppväxt och om hur det är att förlora en dotter.

Joan Didion rannsakar sig själv, minns dotterns tavla i garaget: "Mammas talesätt: Borsta tänderna, borsta håret, tyst, jag arbetar." Hon berättar om adoptionen, hur det var att hämta hem detta "perfekta barn", och hur det kändes den dag då den biologiska familjen hörde av sig.

Hon skriver också om sitt åldrande. En läkare antyder att hon inte har lyckats anpassa sig till åldrandet. Det är fel, vill hon säga. "Jag har i själva verket inte anpassat mig på något som helst sätt till åldrandet." Hon har inte trott att det skulle ske, men nu är hon yr, bräcklig och hamnar på sjukhus efter att ha svimmat i sin hall.

Det är smärtsamt, ärligt och hjärtskärande.