Trots att tidningarna skriver om att Berlusconi kan tvingas kasta in handduken inom kort finns mycket som talar för att han hänger med ett tag till. Han är visserligen 70 plus, men italiensk politik är i mångt och mycket en sysselsättning för gamla gubbar. Berlusconi kommer att göra allt för att slå Mussolinis rekord på tjugo år vid makten, konstaterar också Kappelin.

Frågan är hur Berlusconi, denna skönhetsopererade ultrafjant med sina löjliga flickhistorier och påstådda maffiaanknytning, kan hålla sig kvar vid makten? Varför kickar inte italienarna helt enkelt ut honom från premiärministerpalatset?

Något heltäckande svar erbjuder inte Kappelin, i alla fall inget som riktigt når fram. Däremot en mängd småskärvor av förklaringar, där kanske Berlusconis dominans av den italienska tevescenen väger tyngst.

Inte heller begriper man Berlusconi själv. Vem är han? Vad driver honom? Man ska inte se honom som en clown, utan som en komplex politiker, varnar Kappelin. Men kanske bör man snarare se honom som clown och politiker. Uppenbarligen hyser han ett abnormt behov av att synas, varenda gest, varenda uttalande skriker om behovet av uppmärksamhet.

Kappelins bok fungerar som ett slags introduktion till italiensk politik och italienskt samhällsliv för nordbor. Upp målas en bild av Italien som ett fiffel- och roffarsamhälle, där misstron mot staten är stor, och där den som lyckas lura systemet möts med beundran.

Men riktigt tänder det inte till. Kanske beror det på att skildringen nästan uteslutande bygger på böcker och tidningsartiklar. Det blir lätt en känsla av för mycket papper, för lite kött och blod.