Axel Oxenstierna har kallats Sveriges ende statsman av europeiskt format. Det är antagligen sant. Han var rikskansler, en av de fem höga riksämbetsmännen, inte ens den från början förnämste, men under hans tid blev kansliet regeringens centrum. Hans tid i rikets ledning var också extremt lång. Han blev riksråd redan 1609, endast 26 år gammal, blev kansler tre år senare och stannade kvar på posten till strax efter drottning Kristinas abdikation 1654.

Gunnar Wetterbergs bok är en redigering av hans tidigare utgivna stora biografi i två band. I den här utgåvan koncentreras intresset på själva statsbygget och den internationella gärningen. Det är en fascinerande personlighet som Gunnar Wetterberg har skildrat. Han byggde upp en för samtiden imponerande effektiv statsapparat där några drag fortfarande är i högsta grad aktiva delar av Sveriges styrelse, t ex länen med sina lanshövdingar och hovrätterna.

Axel Oxenstierna har av en del historiker anklagats för att i första hand se till högadelns intressen på bekostnad av statsnyttan. Sant är att han slog vakt om adelns privilegier och själv blev en mycket stor jorddrott. Men Wetterberg fokuserar ändå på statsnyttan och framhåller bl a att Oxenstierna stundom tvingade sina ståndsbröder att bidra med knektar och pengar till krigsansträngningarna. Förresten, för den samtida adelsmannen var inte skillnaden mellan statsnytta och ståndsintresse särskilt stor.