Axel Odelberg har gett sig i kast med en psykologisk gåta. Sven Hedin genomförde tre egna expeditioner till Centralasien åren kring sekelskiftet 1900. Han höll på att omkomma i Takla Makan-öknen där han emellertid också upptäckte två övergivna buddistiska städer. Hedin löste gåtan med den vandrande sjön Lop-Nor. I slutet av 1920-talet till mitten av 1930-talet ledde han en serie expeditioner bl a för att undersöka möjligheterna att dra vägar och flyglinjer i västra Kina. Allt detta gjorde honom världsberömd och firad. Han blev den siste svensk som adlades.

Det blev när han använde sin enorma berömmelse för politiska syften som det spårade ur. Hedin var konservativ, nationalromantiker och rojalist. Borggårdstalet 1914 där Gustaf V försökte hävda en personlig kungamakt vilket ledde till regering Staffs avgång hade honom som författare. Han ställde helhjärtat upp på Tysklands sida i båda världskrigen. I en dödsruna över Hitler skrev han i DN 2 maj 1945 att Führern var "en av de största män som världshistorien ägt".  Vinden vände och Sven Hedin blev var mans niding. Förmodligen är det ett av skälen till att ingen heltäckande biografi har kommit förrän nu.

Odelberg antyder att Hedin, som hade bättre tillgång till Adolf Hitler än någon annan svensk, utnyttjades av den svenska statsledningen under krigsåren mer än denna har velat medge. Det var inte rumsrent att medge sådana förbindelser med Hitlers "kompis". Den fortsatta debatten får ge svar på frågan om Sven Hedins roll som främjare av svenska intressen inför Hitler.