Som man frågar får man svar är en regel som även gäller inom historievetenskapen. Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet pågick forskningsprojektet "Sverige under andra världskriget". Projektet gav till resultat en mängd avhandlingar, artiklar och rapporter. Åmark själv deltog med avhandlingen "Makt eller moral". Det perspektivet koncentrerade sig på hur det var att leva i Sverige med beredskap, cellull, ransoneringskuponger och svarta börshandel. Den politiska och militära ledningen spelade en huvudroll för forskaransträngningarna.
"Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen", det nya forskningsprojektet, ställer andra frågor till nästan oändliga materialet. Det startade år 2000 och den här boken är sammanfattningen av en lång rad forskningsresultat. Här har perspektivet vidgats till även andra aktörer, människor, grupper, organisationer och företag. Nu ställs ganska obehagliga frågor om i vilken mån det svenska agerandet faktiskt hjälpte de tyska krigsansträngningarna och t ex underlättade ockupationen av Norge.
Regeringen hade ett svårt läge. Tyskvänligheten var utbredd i många inflytelserika kretsar i Sverige. Inte så att t ex officerare, höga ämbetsmän och storföretagare var nazister. Det hörde snarast till undantagen. Men det fanns en utbredd sympati för Tyskland, vars ekonomiska och kulturella inflytande snarast kan jämföras med det angloamerikanska i dagens Sverige. Man ansåg också att Tyskland behandlats orättvist av segrarmakterna i Versaillesfreden efter det första världskriget. I dessa kretsar härskade också en stark antikommunism. I valet mellan Hitler och Stalin ansågs den förre som det mindre onda alternativet. Samtidigt fanns det under Hitlers första framgångsrika krigsår starka krafter som ville att Sverige i god tid skulle anpassa sig till ett av Nazityskland dominerat Europa.
Emellertid blev den svenska opinionen allt mera kritisk. Det handlade inte enbart om opportunism. Efter anfallet mot Sovjetunionen sommaren 1941 nådde tyskarnas brutalisering av krigföringen tidigare oanade höjder. Efterhand som information sipprade ut om nazisternas koncentrations- och förintelseläger ökade avståndstagandet till avsky.
Statsminister Per Albin Hansson var regeringens självklare dominant. För honom gällde det att till varje pris hålla Sverige utanför kriget. Han talade hela tiden om "stormaktskriget". Det handlade alltså inte om en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan gott och ont. Begreppet "stormaktskrig" antydde att världsbranden inte angick småstaterna. De hade ingen anledning att engagera sig. Sverige skulle vara neutralt och som ett neutralt land ha freden som ett övergripande mål och även ha som ambition att upprätthålla vänskapliga förbindelser med alla stater.
På så sätt betar Åmark sig igenom område för område. Han belyser hur kyrka, affärsvärld och pressen förhöll sig till nazismen. Han går också igenom hur rasism, rasbiologi och antisemitism var ett grundläggande drag även i det svenska samhället. Justitieministern i samlingsregeringen, KG Westman, var ingen övertygad anhängare av demokratin. Uppräkningen kan göras lång, men summan av kardemumman är att Åmarks bok är en imponerande sammanfattning av forskningsläget när det gäller vad som hände i Sverige under andra världskriget och hur vi påverkades av och påverkade omvärlden.