På senare tid har jag stött på bekanta som anser att det faktiskt är bra att vara PK. Resonemanget går ut på att man inte ska skämmas för att man står för det som är rätt och riktigt.
Något liknande far Andres Lokko efter när han i en krönika i Svenska Dagbladet säger att det är dags att "reclaima Den Politiska Korrektheten". Han utgår från en definition som han hittat i Oxford Dictionary: att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.
Och det låter väl ok. Det är bara det att med den definitionen sänker man begreppet, det blir helt uddlöst. För vad är det som det talas om här? Jo, vanlig mänsklig hänsyn. Den som är PK är varken mer eller mindre än en god människa.
Bättre och naturligare är att se politisk korrekthet som avhängigt tid och rum. Att vara PK är att ansluta sig till de åsikter som gäller här och nu.
I den rikemanskommun jag växte upp var det till exempel i högsta grad PK att gnälla på "sosseriet" och kalla skattesystemet för tjuveri. Detta samtidigt som det i Sverige som helhet fanns ett brett stöd för den socialdemokratiska politiken.
I Vellinge i dag är det sannolikt PK att tycka att kommunen inte ska ta emot flyktingbarn. Kanske är till och med rasism PK i Vellinge? "Jag har själv gått i skola i Vellinge och minns än i dag de öppet främlingsfientliga åsikter som fanns och som var accepterade", berättar Ludvig Lindström från nätverket Vellingebor för flyktingar, i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Ja, här är kanske uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska grupper PK.
Jag tror att längtan efter att omvärdera den politiska korrektheten delvis beror på att smånassar och en del andra xenofober har tagit för vana att använda uttrycket om sina meningsmotståndare.
Men det finns all anledning att inte låta dem ta makten över språket. Det gäller bara att vara på det klara med att politisk korrekthet ibland är något gott - i andra fall är det åt skogen.