Söndag morgon och jag tar vad jag var hemma: blåbär, hallon och nötter till frukost. Tre morötter låter trist att knapra på till lunch men om man strimlar dem så att det ser ut som tagliatelle blir det genast aptitligare. Jag täcker halva tallriken med den röda "bandspagettin" och pressar lime ovanpå och fyller den andra halvan med spenatblad, tomat, avokado, olja och solrosfrön. Det ser och är väldigt gott men det tar en evighet att tugga morötterna.
Dagarna som följer går bra och jag känner en oerhörd glädje över att jag gör det här. Jag fuskar bara en aning. En liten kopp kaffe får slinka ner varje morgon för jag vet hur ont i huvudet jag får om jag slutar helt och jag har ingen ledig dag att planera in värken på.
Nötter är dyra och skalade hampafrön, gojibär, kakaobönor och kokosolja är ännu dyrare. Vissa varor är dessutom svåra att få tag på, ändå jobbar jag i Stockholm. I slutet av veckan blir matlådan kvar hemma och jag får promenera en kvart till ett ställe vid Stureplan som serverar raw food. Lunchen kostar 119 kronor men rörorna, bland annat pesto, är mycket godare än det jag hittills har åstadkommit.
Hönökaka med så mycket smör att osten inte kan ligga stilla. Den sortens smörgås är inget jag skulle ha längtat efter i vanliga fall men nu tänker jag intensivt på en sådan och känner hur tänderna sjunker ner i det mjuka, vita brödet. I stället skivar jag en banan, lägger på ett fat och häller på några cashewnötter. Men jag är ganska trött på nötter.
Dessutom kan jag inte tänka utan socker. Jag ska skriva en text som kräver lite tankemöda och jag gör adf kja rue rjefu adjf oadjf på tangenterna och flyger upp och går ut i korridoren, bläddrar i en tidning, hämtar vatten, sätter mig igen, men det går inte. Påsen med nötter och jag tittar besviket på varandra. Nej, jag vet, jag är inte hungrig. Jag har heller inget svaj på blodsockret. Det är situationen i sig som framkallar sötsuget. Så fort det ska tänkas måste det tuggas på något. Blir väldigt medveten om allt som jag har stoppat i mig och som jag egentligen inte har behövt.
Största skillnaden märker jag när jag börjar äta som vanligt igen. Jag mådde ju väldigt bra! Jag vill ha kvar raw food i mitt liv, några maträtter i veckan åtminstone, men jag måste lära mig lite mer avancerade recept. Annars kommer jag att tröttna.