Tanken på en svensk atombomb känns smått absurd idag, men på 50-talet, under Kalla krigets dagar, fanns det en stark opinion för att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen. Detta tillsammans med att kärnkraften var under uppbyggnad i landet gjorde att staten ville bli självförsörjande på uran. Ranstadsområdet i närheten av Billingen i Västergötland pekades ut som lämpligast för uranbrytning. Gruvdriften startade 1965 och pågick i fyra år, totalt utvanns 200 ton uran.

Orsaken till att anläggningen hamnade i malpåse var en kombination av lågt världsmarknadspris och låg uranhalt i alunskiffrarna kring Billingen.
En bit in på 70-talet sköt uranpriset i höjden till följd av oljekrisen och intresset för Ranstad vaknade igen. 1975 lämnade LKAB in en ansökan om att få bryta uran i stor skala på platsen. Men nu hade även folkopinionen vaknat till liv.

- När uranbrytningen startade på 60-talet var de flesta positiva, inklusive jag själv, eftersom det gav många arbetstillfällen. Men i mitten av 70-talet hade inställningen till kärnkraft börjar förändras och de som bodde i närområdet kunde tydligt se vad 60-talsbrytningen hade åstadkommit, ett stort dagbrott och en enorm avfallshög. Dagbrytningen och avfallsdeponeringen innebar en kraftig påverkan på ett landskap med höga natur- och kulturvärden, säger Olle Holmstrand, före detta professor med geologi som specialitet och engagerad i Nätverket mot Uranbrytning.

De lokala miljöorganisationerna fick brett stöd och LKAB valde att skrota projektet. Två år senare försökte bolaget igen, med ett förslag på brytning i något mindre skala. Denna gång stoppades uranbrytningen genom att både Falköping och Skövde kommun utnyttjade sitt kommunala veto.

Miljökonsekvenserna av avfallshanteringen på 1960-talet kunde ha blivit katastrofala vid Ranstad. Till en början tippades nämligen avfallsmassorna direkt på marken.
- Man lät det ligga, vilket ledde till kraftig urlakning av surt vatten och tungmetaller. Efter ett tag täcktes avfallet med bentonitlera och tjocka jordlager. Fortfarande idag är det ett högförorenat riskområde, säger Olle Holmstrand.

Avfallshögen från brytningen på 60-talet finns fortfarande kvar och omfattar ett område på 23 hektar. Ett par dammar tar hand om det utlakade vattnet som fram tills nyligen renades i en speciell anläggning. Numera anses föroreningarna minskat så pass mycket att reningsverket har tagits ur drift och vattnet tillåts rinna rakt ut i bäckar och vattendrag.

Sanering av gamla urangruvor är dyrt och faller på gruvföretagets lott. I Ranstad, som var ett statligt projekt, finansierades återställandet av pengar från kärnkraftsindustrin. Saneringsarbetet är fortfarande inte slutfört men notan beräknas hamna på halv miljard kronor.

Intresset för att bryta uran i Sverige är åter stort och denna gång är det främst utländska aktörer som vill prova lyckan. Olle Holmstrand höjer ett varningens finger för att bolagen kan komma att smita från sitt städansvar efter avslutad gruvdrift.
- Även om det är ett stort och välrenommerat gruvföretag går det alltid att placera brytningen i ett särskilt bolag som man sedan försätter i konkurs. Framförallt om det är ett internationellt bolag med säte utanför Sverige kan det bli svårt att jaga rätt på den som egentligen borde betala och städa upp efter sig, säger han.

Nyligen deklarerade det kanadensiska företaget Continental Precious Minerals att man har långt gångna planer på att återuppta brytningen vid Billingen. Men till skillnad mot Oviken i Jämtland är motståndet vid Billingen kompakt från alla håll.