Att Bo Eriksson kan skriva historia spännande och lättfattligt har han bevisat förr, inte minst i författandet av tredje bandet av "Sveriges historia 1350 - 1660" tillsammans med Dick Harrison. Han placerar sig därmed i den exklusiva skara av professionella historiker som också kan föra ut sina egna och andras forskningsresultat till en bredare allmänhet.

Det är alltså inte berättandet som i första hand blir föremål för reflektioner vid läsningen av "Svenska adelns historia". Han beskriver adelns utveckling utifrån historieskrivningens mittfåra. Gott nog, men han redovisar i alltför liten grad vilka vägval han gör, varför han väljer den ena tolkningen framför den andra. Synd eftersom framställningen till stor del kommer att präglas av dessa vägval. I vilket ljus adeln hamnar, bondplågare eller djärva försvarare av Sveriges ära, blir därmed också beroende av dessa tolkningar.

Skriver man om samhällets mäktigaste skikt är frestelsen stor att man bara skriver Sveriges historia en gång till, bara utifrån en något annan vinkel. Adeln har ju under hela sin glanstid befunnit sig i tronens omedelbara närhet. Helt går det inte att undvika. Adelns ökande eller minskande makt hänger givetvis intimt samman med kungamaktens utveckling eller avveckling. Eriksson undviker fällan, men ibland bara nätt och jämt.

Erikssons skildring koncentreras till högadeln. Sidorna fylls av berättelser om grevar och friherrar, grevinnor och friherrinnor vilkas öden får illustrera den utveckling som är föremål för skildring. Men högadeln är bara en minoritet inom adeln, även om det var det allra högsta skiktet. Jag saknar en utförligare skildring av lågadelns liv och leverne, d v s de som hade förtjänst och skicklighet inom den statliga förvaltningen eller det militära på 1600- och 1700-talen att tacka för sitt adelskap och inte fäderneärvda gods och medeltida vapensköldar. Den här kategorin av adel (svenneklassen) lyser i stort sett med sin frånvaro i Bo Eriksson skildring. Det är en brist.

Eriksson sätter punkt för sin berättelse om adeln 1866. Det var då ståndsriksdagen gick i graven. Då försvann adelns sista privilegium, att utgöra en kammare i den svenska fyrståndsriksdagen. Personligen vill jag sätta slutpunkten till 1809 års regeringsform. Då förlorade adeln sin företrädesrätt till statliga ämbeten. Det var tjänster som rikskansler, riksskattmästare, riksamiral, riksråd, kammarråd, ståthållare och häradshövding. Vid sidan av kungen hade dessa ämbeten gett adeln del av den högsta verkställande makten. Med 1809 års regeringsform förlorade adeln den ställningen. Att avskaffa ståndsriksdagen var sedan bara en tidsfråga.

Trots allt är detta till största delen anmärkningar i marginalen. Eriksson bok är nöjsam och upplysande läsning. I början av boken ber Eriksson nästan om ursäkt för att han skriver det privilegierade samhällsskiktets historia. Det finns ingen anledning att göra det. En sådan skildring av maktens infrastruktur under flera sekler är en väsentlig för vår självförståelse.