Jag är alltid återhållsam med alltför starkt beröm över de böcker jag recenserar. Det finns alltid en risk att lovorden har tagit slut när man har behov av de starkaste superlativerna. Men ibland måste man låta alla reservationer falla. Det här är ett sådant tillfälle. I biografigenren har jag inte stött på något liknande sedan den gamle utrikeskorrespondenten Knut Ståhlberg gav ut sin bok om Charles de Gaulle. Vad de båda har gemensamt är att man inte bara får läsa om en människa och hans gärning. Man tar också del av den tid i vilken de Gaulle och Olof Palme levde, sammanhanget för deras verk.
Henrik Berggren har med sin biografi visat en fantastisk känsla för Palme själv, men också för hans tid och sammanhang. Det handlar inte bara om hans släkt och sociala omgivning. Den aristokratiska överklassbakgrunden hade fått vilken annan som helst att vara fullständigt diskvalificerad för posten som ordförande för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Allt detta finns med, men också den omgivande samhällsdebatten när Olof Palme griper sig an med en fråga. Det må gälla tiden som internationell studentpolitiker i slutet på 1940-talet då kampen stod mellan kommunister och icke-kommunister i ljuset av Sovjetunionens ockupation av Östeuropa eller då Palme som utbildningsminister mötte studentvänstern på det ockuperade kårhuset i Stockholm 1968 mitt i en inflammerad debatt om reformerad universitetsutbildning och USA:s krig i Vietnam.
Tänker man bara läsa en bok om modern svensk politisk historia är denna det självklara valet. Olof Palme fanns med, delvis i periferin, men i avgörande skeden i centrum
