Regeringsmakt och demokrati kan utövas på flera olika sätt. Ett är det amerikanska med en stark verkställande makt (presidenten) vars inflytande balanseras av den lagstiftande Kongressen och den över konstitutionen vakande Högsta Domstolen. I Västeuropa, inklusive Sverige, har vi fördragit parlamentarismen, d v s regeringsmakten utövas av det eller de partier i parlamentet som antingen är i majoritet eller i varje fall tolereras av resten av folkförsamlingen.

I Sverige förenades strävan efter parlamentarism med kampen för demokrati. Gustaf V tvingades 1917 att ge efter för kraven att regeringen skulle vara en utlöpare av riksdagens makt och inte en samling ämbetsmän underställda kungen.

Trots att flera förändringar i regeringsformen har genomförts sedan dess har ingen av dem rört regler för hur parlamentarismen ska utövas. Den har fått utvecklas mer eller mindre fritt under politiskt ansvar.

Den här studien riktar in sig på hur parlamentarismen utvecklar sig i dagens Sverige. Två saker har stått i centrum för den allmänna debatten, hur riksdagens makt har utvecklats i förhållande till regeringen och statsministerns inflytande i regeringen i förhållande till de övriga statsråden. Det är när statsministern blir mycket dominerande som man brukar tala om statsministerämbetets presidentialisering. Termen dök upp under den senare delen av Göran Perssons period som statsminister.

Och visst, som en del andra statsvetenskapliga undersökningar också har kommit fram till sker det en maktförskjutning. Riksdagen förlorar makt till regeringen och inom regeringen blir statsministern allt mera dominerande. Men forskarna bakom den här rapporten tycker ändå att det parlamentariska experimentet har fallit väl ut. Dock måste den beskrivna utvecklingen hållas under uppsikt. Annars riskerar det parlamentariska styrelsesättet att urlakas.

Lars Sköld