Fryshuset, med sin gymnasieskola och sina ungdomsprojekt, är ganska långt ifrån Frälsningsarméns second hand-kedja Myrorna, kan man tycka.

- Jag är den första vd:n för Myrorna som inte är med i Frälsningsarmén, men jag är imponerad av dem. Synen att alla människor är lika mycket värda är så himla äkta. Och när man kommer till en viss storlek på verksamhet så skiljer det sig inte så mycket. Människor är människor var de än är, säger Johan när jag lyckats hitta honom i industrifastigheten i stockholmsförorten Sätra där Myrorna håller till med huvudkontor och en stor sorteringsverksamhet.

Det pågår febril aktivitet i den stora lagerlokal jag går in i. Mängder av prylar ska sorteras och prismärkas. Lådor med julsaker har åkt fram och i ett hörn står pallar med kläder som ska fraktas till en annan sorteringsanläggning. Jag måste gå genom en lång korridor för att komma till huvudkontoret och Johan Oljeqvists rum.

Johan har varit vd sen 2004, men han har jobbat med Myrorna tio år längre än så. När han började var han 24, hade börjat plugga efter att ha ägnat nästan tre år åt att resa och jobba utanför Sverige - det var den "klassiska" Asienresan med diverse extrajobb som tomatplockning i Australien och tavelförsäljning i Tokyo, FN-uppdrag i Libanon och på det nästan ett år i Lissabon för att hjälpa en kompis att starta en bar/galleri. Till Myrorna halkade han in på ett bananskal eftersom systern jobbade här och hon visste att Johan var fena på att organisera och styra upp saker och ting. Uppgiften var att omorganisera en verksamhet i Spånga som inte fungerade och på den vägen är det. Nu har han som högsta chef organiserat om hela verksamheten; plattat ut hierarkier, flyttat makt och ansvar till de lokala butikerna och sorteringsställena, vänt förlust till vinst. Det har ställts nya krav på de anställda och en del har slutat längs vägen.

- När jag tog över hade vi levt med nedskärningar och Myrorna hade inga strategier för framtiden. Kring 2000 gick det jättedåligt, vi fick lägga ner verksamheter, säga upp folk. Det var en blodig historia. Inte roligt, men det behövdes, berättar Johan, som själv tyckte att han hade en klar bild av vad som måste göras när han sedan blev vd.

Det handlade framför allt om två saker.  Dels åter till rötterna - Myrorna ska vara ett ställe där arbetslösa, funktionshindrade och andra som är svaga på arbetsmarknaden ska kunna få känna sig behövda och få självförtroende och stöd att komma vidare i livet. Dels att införa vanliga bolagsstyrningsmodeller, vilket enligt Johan är ovanligt i ideell sektor. Målet är att gå med vinst.

Det förstnämnda har Myrorna aldrig släppt, men hur mycket som ägnats åt det har varierat i landet. Nu skulle man uttalat satsa på det - en butikschef skulle inte i huvudsak ha fackkunskaper som butikschef, utan konsten att leda människor med olika svårigheter skulle sättas i centrum. Chefer skulle få ledarutbildning och andra anställda skulle få handledarutbildning.

- Gillar man inte människor här så blir man tokig. Gör man det så är det fantastiskt att jobba på Myrorna. Vi har arbetsgrupper med människor med olika former av funktionshinder, superbegåvade människor som inte behärskar språket, långtidsarbetslösa.

I dag har Myrorna 350 anställda och mellan 550 och 600 samarbetare, som man kallar dem som är här på olika sorters praktik. Samarbetare är ett intressant ord föresten. Och varumärkesskyddat hos Patentverket.

- Det fanns inget bra ord för den här gruppen så vi hade en intern tävling där ordet samarbetare dök upp. Tanken är att alla ska tjäna på att de är hos oss. Samarbetarna ska utvecklas; de ska ha en bra introduktion, uppföljning, feedback - alla ska få ta ett ansvar och känna att de kommer närmare en egen försörjning. Många har i halva sina liv fått höra att de inte kan ta ansvar.

- Tidigare sågs ofta samarbetarna som en belastning - jag fattade aldrig det. Jobbar vi bara på rätt sätt tjänar alla på samarbetet.

Samarbetare alltså. Men det är just här det kan bli svårt. Myrorna tar emot dem gratis eller får betalt för att ta emot dem. Vissa talar om utnyttjande. Och en del av dem som skickas till Myrorna för att de ska kunna få försörjningsstöd (socialbidrag) är inte särdeles motiverade.

- Det vanligaste är ändå att de efter ett par veckor inte vill något hellre än att vara kvar. Alla behöver sammanhang och känna sig behövda, säger Johan Oljeqvist.

Men visst - ur en renodlad facklig synvinkel kan det tyckas att de borde anställas, konstaterar han. Men så ser inte Sverige ut i dag, och tragiskt nog så gör den ekonomiska krisen att färre får reguljära jobb efter tiden på Myrorna.

Det har hänt att Handelsanställdas förbund lokalt haft synpunkter på Myrornas arbete med samarbetare, men dessa är vanligtvis inte medlemmar och formellt sett är de inte anställda av Myrorna, så det blir ju fackligt sett en mycket speciell verksamhet.  Johan stödjer sig på medarbetarenkäter när han säger att både de anställda och samarbetarna trivs.

Just det här med samarbetarna är en sak som ställt till det för vissa anställda:

- En del som jobbat länge var jätteduktiga i sin yrkesroll, till exempel att vara butikschef. Men i dag är det viktigare att kunna ta hand om svåra personalgrupper, och de kraven var inte alltid så viktiga när de anställdes.  Det kan bli samarbetsproblem som blir en arbetsmiljöfråga. De vi anställer i dag ska vara ett stöd för samarbetarna. Det gör jobbet intressantare, men svårare.

För Johan är målet med att vara ledare att ge människor struktur och möjligheter att styra sig själva. Under hans tid har en mellanchefsnivå försvunnit, de lokala cheferna har fått mer makt och ansvar, olika projekt- och tvärgrupper har startats där det finns representanter för olika yrken och nivåer i organisationen.

- Det finns inga externa konsulter som är experter på det vi gör - det är de som jobbar som är experterna.

När jag frågar om det är självklart för honom att vara chef  får jag ett klart och tydligt ja. Så har det ju alltid varit, alltifrån i barndomens lekar, till lumpen där det finns massor av omotiverade underställda.

- Jag har egentligen inget behov av att vara chef, men jag vill vara med och påverka. Men att chefa genom att ge direkta order behöver jag ju sällan göra. Om jag bestämmer mot folks vilja så har jag inte gjort ett bra jobb.

Å andra sidan är tydlighet viktigt när det gäller svaga människor. Att vara någon slags förebild som abdikerat som chef fungerar inte:

- Du måste kunna säga "gör det här till dess. Det här är bra, det här är dåligt" och ge nya utmaningar.

En ny utmaning är just vad Johan själv ska ge sig in på första januari. Då tar han över som vd för Fryshuset, där det finns gymnasieskola och många ungdomsverksamheter som exempelvis Lugna gatan, Exit, United sisters och Elektra. Företrädaren Anders Carlberg är en legend, Fryshuset är hans livsverk och han har gjort mycket för att hjälpa ungdomar på glid. Men att ersätta ikonen  Anders Carlberg är Johan inte ett dugg orolig för:

- När jag blev ombedd att söka jobbet sa jag direkt att om ni letar en ny Anders Carlberg så är det helt fel. Han är en äkta genuin eldsjäl och en driven entreprenör. Jag betecknar inte mig själv som en genuin eldsjäl - jag vill sköta saker på ett bra sätt mer än jag brinner för frågan i sig. Men de tycker att de behöver någon som kan skapa ordning, struktur och bygga vidare på det som är bra.

- När en eldsjäl jobbar så händer det grejer, men det är kanske inte det viktigaste som görs först. Det blir min uppgift.

Han inser att det kan bli besvärligt ibland - Anders Carlberg kommer att fortsätta att jobba med utbildning inom Fryshuset och ett livsverk släpper man inte så lätt.

- Han kommer säkert tycka att en del jag gör inte är bra...

Med en starkt drivande ledare kan kompetenta medarbetare hamna i skuggan. Med en mer nedtonad chef som Johan kan de få större chans att utvecklas.

Diplomatiska talanger kan också behövas i en emellanåt kontroversiell verksamhet. Exempelvis har det varit debatt om Lugna gatan under hösten, och Johan har just fått veta att ett antal stadsdelar  i Malmö kanske säger upp samarbetet med dem. Anledningen är bland annat att Lugna gatan anklagas för att inte ha anmält om barn far illa till socialtjänsten och att några av de anställda misstänkts för brott. Verksamhetens blivande vd försvarar Lugna gatan:

- Det är ett klockrent projekt! Bara fyra procent av de de anställda som varit kriminella återfaller i brott. Det är helt makalösa siffror för rehabilitering