Hoppa till huvudinnehåll
Anställningsvillkor

Familjen hoppades i 82 dagar

När hennes pappa inte kom hem från sin joggingtur befarade Shaira Rivera att han hade råkat ut för en olycka och låg på sjukhus. Familjen letade överallt. Först efter att de hade delat ut flygblad i grannskapet hörde ett vittne av sig.
Eva Karlsson Publicerad 22 mars 2010, kl 08:04
Shaira Rivera

Vittnet trädde fram en vecka efter att fackföreningsledaren Guillermo Rivera försvann den 22 april 2008 och berättade att hon sett honom komma joggande när han blev stoppad av polis. Just i det gathörnet fanns en övervakningskamera som skulle ha kunnat bekräfta uppgifterna om den inte just då hade varit trasig. Guillermo Riveras familj, släkt, vänner och arbetskamrater hade inget att gå på och i åttiotvå dagar levde de i ovisshet. Först när en död man som hittats på en soptipp i bara underkläder, torterad och strypt, hade förts till en kyrkogård för att begravas som okänd kunde kroppen i sista stund identifieras som Shairas pappa.

- De där dagarna var mitt livs värsta, säger Shaira Rivera och kryper ihop i sin fåtölj.

Varje morgon vaknade hon och hoppades att hon skulle få goda nyheter om sin pappa. Var han oskadd, fick han mat? Hennes lillasyster, som då var åtta år, sa: "Jag hoppas att ingen tvingar honom att tvätta och städa, för det är det värsta han vet."

Shaira Rivera är 24 år. Hon bor ensam i en lägenhet med fyra små rum och pentry, i ett av många fyravåningshus som står tätt ihop innanför höga grindar och en utposterad vakt. Vi har kommit hit i taxi, i en av tusentals gula bilar som ständigt pilar kors och tvärs i sjumiljonersstaden Bogotá. Många av fönstren är öppna, ett täcke hänger på vädring från ett, från ett annat hörs en radio. Klockan är nio på morgonen. Himlen är blå och vindarna varma. En koltrast sjunger.

Hennes pappa älskade naturen och hade en social medvetenhet som hon tror att hon har ärvt. Shaira Rivera ska bli socialarbetare. Hon blev klar med universitetsstudierna förra året och jobbar på sitt examensarbete varje förmiddag i det rum hon har sitt skrivbord och sin dator. Ett annat rum är omöblerat, ett tredje rymmer hennes säng, och nu sitter vi i vardagsrummet i brandgula och illgröna möbler. Fönstret går från tak till golv och träpersiennerna silar solens strålar.

- Jag följde ofta med min pappa och hela min uppväxt bestod av möten med facket eller colombianska kommunistpartiet. Han tog också med mig på fotbollsmatcher och lärde mig att spela schack.

Som barn hade hon inga syskon men pappan fick ytterligare en dotter sedan hennes föräldrar hade skilts. Först bodde Shaira Rivera hos sin mamma. Men för fyra år sedan dog mamman, i en, som hon säger, "naturlig död". Shaira Rivera flyttade till sin pappa, hans nya fru och sin halvsyster. Trots att hon genom årens lopp hört talas om flera mord på hans vänner tänkte hon aldrig hennes pappa skulle råka illa ut.

Hon berättar om hur de under de plågsamma månaderna av ovisshet tryckte upp affischer och A4-blad med foto och gick runt och delade ut till alla dörrvakter i området. Polisen tryckte också upp affischer på vilka de utfäste en belöning på femtio miljoner pesos, 175 000 kronor, till den person som kunde bidra till att hitta honom.

- Vi tolkar det som att det var deras taktik för att locka fram vittnen som de sedan kunde tysta, säger hon.

Nyheten om att Guillermo Rivera hade hittats mördad kom inte från polisen utan från ett morgonprogram på tv. Två år har snart gått men när Shaira tänker tillbaka är hon tvungen att sluta prata en stund.

Processen med att få fast mördaren eller mördarna har inte avancerat särskilt mycket. Kvinnan som hade sett Shairas pappa gripas vågade aldrig vittna, och en av pappans bästa kompisar som försökte sätta press på myndigheterna blev hotad till livet och tvingades lämna landet.

Shaira Rivera hoppas ändå att rättvisa ska skipas en dag. Hon har fått mycket stöd av Hijos e Hijas, en ungdomsorganisation som grundats av söner och döttrar till försvunna, anhållna och mördade personer inom den colombianska vänstern, och ser fram emot att ta sin examen i vår och få ett jobb. Längre fram vill hon studera några år utomlands, gärna då Brasilien som lär ha de bästa skolorna för socialarbetare.

Anställningsvillkor

Så får man äldre att stanna kvar på jobbet

Mer än hälften av tjänstemännen över 50 vill gå i pension i förtid. Här är några högst subjektiva tips på hur man ska få äldre att stanna på jobbet.
Johanna Rovira Publicerad 15 maj 2024, kl 06:01
Pension eller arbeta vidare? Så får du äldre att stanna kvar på arbetet. Till vänster ett cyklande äldre par, till höger en senior kvinna på kontor.
Pension eller jobba vidare? Nyckeln till att behålla erfaren personal är uppskattning och anpassning. Locka äldre arbetstagare med förmåner och flexibilitet. Förbättrar du arbetsmiljön så får du också äldre att stanna. Colourbox.

Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.

Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.

Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.

Visa äldre anställda uppskattning 

En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?

Flexiblare arbetsuppgifter

Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på,  kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.

Anpassning efter ålder

Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning. 

Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.

Åldersmedveten kultur

För att få  mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara.  Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.

Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.

Bra arbetsmiljö åt alla 

Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.

Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom  50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.

Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.