Hoppa till huvudinnehåll
Anställningsvillkor

Familjen hoppades i 82 dagar

När hennes pappa inte kom hem från sin joggingtur befarade Shaira Rivera att han hade råkat ut för en olycka och låg på sjukhus. Familjen letade överallt. Först efter att de hade delat ut flygblad i grannskapet hörde ett vittne av sig.
Eva Karlsson Publicerad
Shaira Rivera

Vittnet trädde fram en vecka efter att fackföreningsledaren Guillermo Rivera försvann den 22 april 2008 och berättade att hon sett honom komma joggande när han blev stoppad av polis. Just i det gathörnet fanns en övervakningskamera som skulle ha kunnat bekräfta uppgifterna om den inte just då hade varit trasig. Guillermo Riveras familj, släkt, vänner och arbetskamrater hade inget att gå på och i åttiotvå dagar levde de i ovisshet. Först när en död man som hittats på en soptipp i bara underkläder, torterad och strypt, hade förts till en kyrkogård för att begravas som okänd kunde kroppen i sista stund identifieras som Shairas pappa.

- De där dagarna var mitt livs värsta, säger Shaira Rivera och kryper ihop i sin fåtölj.

Varje morgon vaknade hon och hoppades att hon skulle få goda nyheter om sin pappa. Var han oskadd, fick han mat? Hennes lillasyster, som då var åtta år, sa: "Jag hoppas att ingen tvingar honom att tvätta och städa, för det är det värsta han vet."

Shaira Rivera är 24 år. Hon bor ensam i en lägenhet med fyra små rum och pentry, i ett av många fyravåningshus som står tätt ihop innanför höga grindar och en utposterad vakt. Vi har kommit hit i taxi, i en av tusentals gula bilar som ständigt pilar kors och tvärs i sjumiljonersstaden Bogotá. Många av fönstren är öppna, ett täcke hänger på vädring från ett, från ett annat hörs en radio. Klockan är nio på morgonen. Himlen är blå och vindarna varma. En koltrast sjunger.

Hennes pappa älskade naturen och hade en social medvetenhet som hon tror att hon har ärvt. Shaira Rivera ska bli socialarbetare. Hon blev klar med universitetsstudierna förra året och jobbar på sitt examensarbete varje förmiddag i det rum hon har sitt skrivbord och sin dator. Ett annat rum är omöblerat, ett tredje rymmer hennes säng, och nu sitter vi i vardagsrummet i brandgula och illgröna möbler. Fönstret går från tak till golv och träpersiennerna silar solens strålar.

- Jag följde ofta med min pappa och hela min uppväxt bestod av möten med facket eller colombianska kommunistpartiet. Han tog också med mig på fotbollsmatcher och lärde mig att spela schack.

Som barn hade hon inga syskon men pappan fick ytterligare en dotter sedan hennes föräldrar hade skilts. Först bodde Shaira Rivera hos sin mamma. Men för fyra år sedan dog mamman, i en, som hon säger, "naturlig död". Shaira Rivera flyttade till sin pappa, hans nya fru och sin halvsyster. Trots att hon genom årens lopp hört talas om flera mord på hans vänner tänkte hon aldrig hennes pappa skulle råka illa ut.

Hon berättar om hur de under de plågsamma månaderna av ovisshet tryckte upp affischer och A4-blad med foto och gick runt och delade ut till alla dörrvakter i området. Polisen tryckte också upp affischer på vilka de utfäste en belöning på femtio miljoner pesos, 175 000 kronor, till den person som kunde bidra till att hitta honom.

- Vi tolkar det som att det var deras taktik för att locka fram vittnen som de sedan kunde tysta, säger hon.

Nyheten om att Guillermo Rivera hade hittats mördad kom inte från polisen utan från ett morgonprogram på tv. Två år har snart gått men när Shaira tänker tillbaka är hon tvungen att sluta prata en stund.

Processen med att få fast mördaren eller mördarna har inte avancerat särskilt mycket. Kvinnan som hade sett Shairas pappa gripas vågade aldrig vittna, och en av pappans bästa kompisar som försökte sätta press på myndigheterna blev hotad till livet och tvingades lämna landet.

Shaira Rivera hoppas ändå att rättvisa ska skipas en dag. Hon har fått mycket stöd av Hijos e Hijas, en ungdomsorganisation som grundats av söner och döttrar till försvunna, anhållna och mördade personer inom den colombianska vänstern, och ser fram emot att ta sin examen i vår och få ett jobb. Längre fram vill hon studera några år utomlands, gärna då Brasilien som lär ha de bästa skolorna för socialarbetare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Anställningsvillkor

Gör din röst hörd på Kollega Debatt

Arbetsförmedlingen, a-kassa och prestationsångest. Här är några av Kollegas mest lästa debatter under året.
Lina Björk Publicerad 11 augusti 2026, kl 09:15
Kollega debatt
Var med och tyck till om arbetslivet och arbetsmarknaden – allt som rör jobbet. Foto: Colourbox

Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig. 

Här är de debattartiklar som lästes av allra flest 2025: 

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.

Jag har ringt, förklarat, väntat och ringt igen för att nå rätt person på Arbetsförmedlingen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." Ingen har kontaktat mig – på tre månader, skriver Jenny Fornlund. 

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt, skriver Åsa Hanell. 

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.