Det här är ett ambitiöst försök undersöka vilken roll monarkin som institution spelade när den var som svagast. Alltså har Jonas Nordin forskat om den under frihetstiden, d v s 1720 - 1772. Nordins huvudresultat är att monarkins funktion under frihetstidens var att legitimera lagar och beslut som hade kungens underskrift (ibland hans namnstämpel) men som i själva verket var ett verk av riksdag och råd. Riksrådets och ständernas beslut hade helt enkelt inte den tyngd ute i folkets breda lager som krävdes för att de skulle efterlevas. Att den konstitutionella utvecklingen medförde att konungens medverkan i regeringsarbetet blev överflödigt minskade alltså inte automatiskt monarkins eller kungahusets prestige.

Det förekom under perioden försök bland politiker och akademiker att förlägga suveränitetens källa hos folket (som i den nuvarande regeringsformen), men den föreställningen tycks inte ha slagit igenom i det allmänna medvetandet. Förmodligen härskade föreställningar om kungen som tillsatt av Gud. Utbredd var också föreställningen att folkstyret skulle förfalla till egennytta och självsvåld.

Jonas Nordins studie ger många överraskande inblickar i vad man trodde var ett genomtröskat ämne. Personligen tycker jag att försöket att undersöka rojalismen i folkets breda lager vara intressant, lika mycket för de metodiska problemen - Sifo hade ju inte börjat än - som för resultatet.