-Jag har inte vågat slänga så mycket tidigare för att jag har tänkt att jag kommer att få så dåligt ställt, men nu tänker jag: vaddå? säger Berit sorglöst och gör en avfärdande gest som för att vifta bort alla löjliga tankar på annalkande problem.
Så särskilt gott ställt har Berit inte haft på länge. I samband med sin skilsmässa blev hon av med man, bostad och jobb i ett svep, eftersom hon var anställd hos sin make.
-Jag åkte ut, officiellt på grund av arbetsbrist. Men tack vare Pelle Wallberg på HTF fick jag i alla fall sex månadslöner med mig.
I drygt tio års tid har Berit hankat sig fram på vikariat och ströjobb. Hon har jobbat som barnskötare, taxichaufför och administratör. Vikarierat på rederi och i rådhus. Gått utbildningar och deltagit i åtgärder. Och så har hon varit arbetslös till och från, men ingalunda sysslolös. Efter skilsmässan började hon engagera sig politiskt i miljöpartiet och har suttit som ledamot i fullmäktige och diverse nämnder samt varit god man och förvaltare.
-Jag gillar inte att ligga på sofflocket och titta på TV. Jag tycker det är kul att träffa människor av olika slag. Politiken har gett mig kunskap i hur samhället fungerar.
Arbetslösheten har också givit henne kunskap. Om hur samhället inte fungerar. Som hur svårt det är för en kvinna femtioplus, utan formell utbildning, att få jobb till exempel.
-Visst har jag intyg och utlåtanden som säger att jag är jättebra, men problemet är att få den som anställer mig att tro på att jag kan det jag säger att jag kan. Det är inte lätt, som arbetssökande är man alltid i underläge.
-Det är lätt att tappa tron på sig själv och bemötandet på arbetsförmedlingen gör inte saken bättre. Jag har mött tjänstemän från arbetsförmedlingen i olika situationer. Som arbetslös är man skiten under skorna. Som politiker blir man behandlad helt annorlunda.
Men nu avgår hon från nästan alla sina uppdrag, för hon har kommit till slutsatsen att det hon önskar sig framförallt, ett jobb, inte går att finna i Norrköping.
-Här är arbetsförmedlarna så luttrade för det finns så väldigt många arbetslösa, säger Berit, som sedan januari i år har sökt jobb även i Stockholm.
-Jag har sökt på alla möjliga håll och kanter, skrivit brev och mejlat, men det har inte lett till något jobb. Jag tror inte det hjälper att skicka papper. I CV:t står ju mitt födelsenummer och jag tror att arbetsgivarna tänker: Jaha, född -42, men då går hon nog snart i pension, det är ju ingen idé att anställa henne.
När hon väl fått ner sina bopålar i Stockholm tänker Berit trava runt på arbetsplatserna för att visa upp sig så att arbetsgivarna kan se med egna ögon att hon minsann inte alls är så gammal och skröplig som de eventuellt kan ha fått för sig. Någon tanke på att gå i pension har hon inte.
-Jag är fullt frisk, har varken hemmavarande barn, man eller hund att ta hand om utan kan ägna mig helhjärtat åt arbete. Jag tycker det är roligt att jobba och kan tänka mig att arbeta med allt, utom inom äldrevården. Jag borde vara guld värd för varje arbetsgivare.
Och om arbetsgivarna är korkade nog att inte inse det, har Berit flera reservplaner på lut.
-Jag kan starta eget eller börja köra taxi. Eller gå en utbildning, säger Berit, till synes helt obekymrad om att hon bara har ett fåtal dagar kvar innan hon blir helt utförsäkrad från a-kassan. Hade hon stannat i Norrköping hade hon fått löfte om nya stämplingsdagar. Men eftersom hon flyttar är det ovisst hur hon ska kunna försörja sig framöver, när pengarna från lägenhetsförsäljningen tagit slut.
-Jag klarar mig alltid. Jag tänker inte gå till socialen och ligga samhället till last, men kniper det så har jag fyra barn som lovat att ge mig mat, så jag slipper svälta i alla fall, säger Berit Valfridsson.
-Det är en myt att det skulle vara dyrare att anställa en 63-åring än till exempel en 33-åring, på grund av dyrare premier för tjänstepensionen. Sanningen är att i de allra flesta fall blir kostnaden densamma eller till och med lägre.