Facket måste vara med och driva kravet för att sänkt arbetstid i fortsättningen inte ska vara en politisk död fråga, förklarar Wetterstrand i denna artikel.
Idén om sänkt arbetstid är politiskt död. Annat var det för tio år sedan. Då var lagstadgad arbetstidsförkortning ett hett förslag för att ge nya jobb och förbättra hälsan för hårt arbetande människor. Det kan vara dags att väcka liv i tanken igen, men den här gången måste facket vara med på tåget. Annars finns små förutsättningar att lyckas.
Många fack, liksom socialdemokraterna, har sedan länge förslag om arbetstidsförkortning i sina program. För regeringen är frågan lika inaktuell som monarkins avskaffande. Inom de fackliga organisationerna är engagemanget måttligt eller helt obefintligt. Stora förändringar, som arbetstidsförkortning, måste ha ett brett stöd i samhället. Så har hittills inte varit fallet.
När 40-talistgenerationen går i pension och ska försörjas av allt mindre generationskullar, så pressas vår välfärdsstat hårt. Tack vare invandring minskar chocken något, men det tros inte räcka. För samtidigt ligger pensionsåldern långt under 65 år, förtidspensioner ökar och de långa sjukskrivningarna fortsätter. Diskriminering av människor med utländsk bakgrund eller funktionshinder gör också att många i onödan står utanför arbetsmarknaden och måste få sin försörjning via bidrag. Det talas mycket om att vi måste arbeta mer.
Bruttonationalprodukten, BNP, växer kraftigt. Sambandet mellan höjd BNP och fler jobb är dock inte längre självklart. Inte heller blir människor lyckligare eller friskare av högre BNP. Hittills har vi valt att ta ut hela BNP-ökningen i ökad konsumtion via höjda reallöner och företagsvinster. Klyftorna mellan fattiga och rika i samhället har ökat. Möjligheten till ökad konsumtion har bara kommit vissa till del.
Det är motstridiga signaler. Å ena sidan får de förvärvsarbetande en större försörjningsbörda och måste arbeta hårdare. Å andra sidan är arbetslösheten fortfarande hög, trots att BNP växer. Det finns en stor arbetskraftsreserv.
Sänkt arbetstid kan ses som svårt i förhållande till krav på fler arbetade timmar, men kan också vara en lösning. Många klarar idag inte att arbeta till 65 års ålder. Arbetslivet har blivit mer stressigt. Särskilt för oss kvinnor tillkommer förväntningarna om att sköta barn och hem. Livspusslet känns alltmer ohållbart och många håller knappt näsan över vattenytan. Till slut faller det ihop och enda utvägen är sjukskrivning.
Ideologiskt är frågan om arbetstidsförkortning lätt för en miljöpartist. Vi värnar livskvalitet och menar att tid är viktigare än prylar. Vi gröna är också övertygade om att människor mår bättre av att arbeta mindre och ha mer fri tid för barn, vänner, att cykla till jobbet, gå i naturen, baka bröd, köra racerbil eller vad individen själv väljer. Tid är en bristvara i dagens samhälle och det är en felprioritering att bara satsa på höjda löner och mer konsumtion.
Det är bättre att använda statens pengar för att skapa ett hållbart arbetsliv än att betala för sjukskrivna och arbetslösa. Lägre arbetstid är en del av det hållbara arbetslivet. Sänkt arbetstid är en dyr reform och därför svårare i praktiken än i teorin. Kostnaden skulle bäras av den enskilde, av företagen och av staten. Det är ändå inte orimligt att en del av den BNP-ökning som idag helt tas ut i ökad konsumtion tas ut i mer fri tid.
Reallönerna ökar ungefär 1,5 - 2 procent om året. Om drygt hälften togs ut som sänkt arbetstid skulle vi komma ner till 38 timmar på en mandatperiod. Det skulle innebära stora förbättringar för mångas livssituation. Skatteintäkterna för staten minskar då kraftigt, vilket till viss del - men långt ifrån helt - kompenseras av att arbetslösa får jobb istället för bidrag. En stor del av den arbetslöshet vi har idag skulle sannolikt ätas upp av sänkning till 38 timmar.
Sänkt normalarbetstid är inte enda sättet att ge människor mer tid. Vi har redan infört friår. En fördel med friåret är att det sker en automatisk konjunkturreglering, eftersom en arbetslös måste ta arbetet. Friåret ger möjlighet för reflektion och att välja nya vägar i livet. Det ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det ger både långtidsarbetslösa och långtida springvikarier chans till fast arbete. Friåret kan mycket väl innebära att människor orkar arbeta längre innan pension. Däremot löser det inte vardagsproblemen för den stressade mamman.
En successiv sänkning av normalarbetstiden borde vara eftersträvansvärd både för fack och politiker. Som ett steg på vägen bör alla som önskar ges en rättighet att gå ner till 35 timmar. Sänkt arbetstid ner till den nivån bör inte påverka möjligheten att få full ersättning i bidragssystemen. Vi anser också att det bör göras fler försök med arbetstidsförkortning och ändringar av arbetstidens förläggning. 3-3-systemet har visat sig mycket lyckat på flera håll.
Facken måste engagera sig mer i arbetstidsfrågan. Det räcker inte att miljöpartister i kommuner, landsting och riksdag försöker väcka liv i den. Regeringen är motsträvig så länge facken trilskas. Det är ett misstag att släppa tanken på sänkt arbetstid, när så många människor längtar efter mer fri tid.
Idén om sänkt arbetstid är politiskt död. Annat var det för tio år sedan. Då var lagstadgad arbetstidsförkortning ett hett förslag för att ge nya jobb och förbättra hälsan för hårt arbetande människor. Det kan vara dags att väcka liv i tanken igen, men den här gången måste facket vara med på tåget. Annars finns små förutsättningar att lyckas.
Många fack, liksom socialdemokraterna, har sedan länge förslag om arbetstidsförkortning i sina program. För regeringen är frågan lika inaktuell som monarkins avskaffande. Inom de fackliga organisationerna är engagemanget måttligt eller helt obefintligt. Stora förändringar, som arbetstidsförkortning, måste ha ett brett stöd i samhället. Så har hittills inte varit fallet.
När 40-talistgenerationen går i pension och ska försörjas av allt mindre generationskullar, så pressas vår välfärdsstat hårt. Tack vare invandring minskar chocken något, men det tros inte räcka. För samtidigt ligger pensionsåldern långt under 65 år, förtidspensioner ökar och de långa sjukskrivningarna fortsätter. Diskriminering av människor med utländsk bakgrund eller funktionshinder gör också att många i onödan står utanför arbetsmarknaden och måste få sin försörjning via bidrag. Det talas mycket om att vi måste arbeta mer.
Bruttonationalprodukten, BNP, växer kraftigt. Sambandet mellan höjd BNP och fler jobb är dock inte längre självklart. Inte heller blir människor lyckligare eller friskare av högre BNP. Hittills har vi valt att ta ut hela BNP-ökningen i ökad konsumtion via höjda reallöner och företagsvinster. Klyftorna mellan fattiga och rika i samhället har ökat. Möjligheten till ökad konsumtion har bara kommit vissa till del.
Det är motstridiga signaler. Å ena sidan får de förvärvsarbetande en större försörjningsbörda och måste arbeta hårdare. Å andra sidan är arbetslösheten fortfarande hög, trots att BNP växer. Det finns en stor arbetskraftsreserv.
Sänkt arbetstid kan ses som svårt i förhållande till krav på fler arbetade timmar, men kan också vara en lösning. Många klarar idag inte att arbeta till 65 års ålder. Arbetslivet har blivit mer stressigt. Särskilt för oss kvinnor tillkommer förväntningarna om att sköta barn och hem. Livspusslet känns alltmer ohållbart och många håller knappt näsan över vattenytan. Till slut faller det ihop och enda utvägen är sjukskrivning.
Ideologiskt är frågan om arbetstidsförkortning lätt för en miljöpartist. Vi värnar livskvalitet och menar att tid är viktigare än prylar. Vi gröna är också övertygade om att människor mår bättre av att arbeta mindre och ha mer fri tid för barn, vänner, att cykla till jobbet, gå i naturen, baka bröd, köra racerbil eller vad individen själv väljer. Tid är en bristvara i dagens samhälle och det är en felprioritering att bara satsa på höjda löner och mer konsumtion.
Det är bättre att använda statens pengar för att skapa ett hållbart arbetsliv än att betala för sjukskrivna och arbetslösa. Lägre arbetstid är en del av det hållbara arbetslivet. Sänkt arbetstid är en dyr reform och därför svårare i praktiken än i teorin. Kostnaden skulle bäras av den enskilde, av företagen och av staten. Det är ändå inte orimligt att en del av den BNP-ökning som idag helt tas ut i ökad konsumtion tas ut i mer fri tid.
Reallönerna ökar ungefär 1,5 - 2 procent om året. Om drygt hälften togs ut som sänkt arbetstid skulle vi komma ner till 38 timmar på en mandatperiod. Det skulle innebära stora förbättringar för mångas livssituation. Skatteintäkterna för staten minskar då kraftigt, vilket till viss del - men långt ifrån helt - kompenseras av att arbetslösa får jobb istället för bidrag. En stor del av den arbetslöshet vi har idag skulle sannolikt ätas upp av sänkning till 38 timmar.
Sänkt normalarbetstid är inte enda sättet att ge människor mer tid. Vi har redan infört friår. En fördel med friåret är att det sker en automatisk konjunkturreglering, eftersom en arbetslös måste ta arbetet. Friåret ger möjlighet för reflektion och att välja nya vägar i livet. Det ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det ger både långtidsarbetslösa och långtida springvikarier chans till fast arbete. Friåret kan mycket väl innebära att människor orkar arbeta längre innan pension. Däremot löser det inte vardagsproblemen för den stressade mamman.
En successiv sänkning av normalarbetstiden borde vara eftersträvansvärd både för fack och politiker. Som ett steg på vägen bör alla som önskar ges en rättighet att gå ner till 35 timmar. Sänkt arbetstid ner till den nivån bör inte påverka möjligheten att få full ersättning i bidragssystemen. Vi anser också att det bör göras fler försök med arbetstidsförkortning och ändringar av arbetstidens förläggning. 3-3-systemet har visat sig mycket lyckat på flera håll.
Facken måste engagera sig mer i arbetstidsfrågan. Det räcker inte att miljöpartister i kommuner, landsting och riksdag försöker väcka liv i den. Regeringen är motsträvig så länge facken trilskas. Det är ett misstag att släppa tanken på sänkt arbetstid, när så många människor längtar efter mer fri tid.
