Personer med funktionsnedsättningar diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden.
En nyligen genomförd undersökning visar att sysselsättningsgraden på arbetsmarknaden är skrämmande låg för vissa grupper av personer med funktionsnedsättning.
Undersökningen visar bl.a. att endast en dryg tredjedel (39 procent) av personer med rörelsehinder uppger att de har ett arbete. Av personer med synskador är det knappt hälften som uppger att de förvärvsarbetar. I siffrorna ingår även personer som är anställda hos Samhall och personer för vilka arbetsgivaren får stöd i form av lönebidrag. En minoritet av de som har arbete jobbar heltid.
Undersökningen har genomförts av Handikapprörelsens utredningsinstitut AB (HANDU) på uppdrag av handikapporganisationerna Hörselskadades Riksförbund, Synskadades Riksförbund, Sveriges Dövas Riksförbund och De Handikappades Riksförbund. Målet med undersökningen har varit att kartlägga levnadsförhållandena för personer med hörselskada, synskada, dövhet och rörelsehinder.
Vad gör facket och vad gör Svenskt Näringsliv för att förbättra situationen? Finns personer med funktionshinder över huvud taget med när man diskuterar rekrytering. Arbetar facket för att öka andelen funktionshindrade på arbetsplatsen och vad gör man för att behålla de som redan finns där? Är talet om mångfald bara ord eller finns det en verklig strävan att uppnå detta på arbetsplatserna. På vilket sätt stöder Arbetsmarknadsstyrelsen funktionshindrades rätt till arbete?
Trots att Arbetsmarknadsstyrelsen har ett tydligt sektoransvar enligt den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken görs ingenting. Vid en konferens som Arbetsmarknadsstyrelsen anordnade nyligen behandlades arbetslösheten för akademiker, ungdomar och invandrare. Personer med funktionshinder nämndes överhuvudtaget inte.
Svenskt Näringsliv och fackföreningsrörelsen borde inse att hindren för personer med funktionsnedsättning i första hand är en fråga om negativa attityder. I en undersökning genomförd av IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, har knappt 14 procent av arbetsgivarna övervägt att anställa någon person med funktionsnedsättning de senaste fem åren. Av de som sedan valde att anställa personer med funktionsnedsättning, uppgav en stor andel att de var mer nöjda med anställningarna än de hade väntat sig.
Helt klart har arbetsgivarna underskattat personernas arbetsförmåga och överskattat risken för sjukfrånvaro.
Förutom de sociala konsekvenser som denna diskriminering innebär får det också ekonomiska konsekvenser visar HANDU-undersökningen.
För såväl rörelsehindrade som synskadade visade det sig att cirka 60 procent hade en bruttoinkomst under 13 500 kronor i månaden. Detta innebär i sin tur att nästan var fjärde ensamstående för en ständig kamp för att klara de vanliga hushållsutgifterna. 21 procent av de rörelsehindrade uppgav också att de inte har råd att betala nödvändiga behandlingar och hjälpmedel.
Den otillfredsställande situationen för funktionshindrade på arbetsmarknaden är inte någon nyhet. Antalet arbetslösa med funktionshinder är oberoende av konjunkturerna på arbetsmarknaden. Det är inte heller så att utbildningsnivån är lägre för personer med funktionsnedsättning. HANDU:s undersökning visar att personer med funktionsnedsättning har utbildning i samma omfattning som befolkningen i övrigt.
För att få en förändring krävs det att man måste se till de kvalifikationer som varje individ har oberoende om funktionsnedsättning finns eller inte. Detta tillsynes revolutionerande sätt att se på individen i förhållande till arbetsgivarens behov av arbetskraft gör det nödvändigt att inte i första hand tänka på bidrag när det gäller anställning av personer med funktionsnedsättning. En arbetssökande med funktionsnedsättning ska få ett arbete utifrån sin kompetens och inte primärt för att ordna ett lönebidrag till arbetsgivaren. När en anställning sker kan det behövas viss anpassning på arbetsplatsen. De merkostnader som då uppkommer får inte vara ett hinder för att få arbetet. Arbetsmarknadsstyrelsen måste på ett tydligt sätt upplysa arbetsgivarna om de lösningar som finns.
DHR har av ideologiska skäl varit motståndare till en kvotering för att ge arbete till personer med funktionsnedsättningar. Kanske har vi kommit till en punkt där vi måste tänka i nya banor för att vi ska ses som en arbetskraft att räkna med. Erfarenheten visar att arbetsgivarnas negativa attityder förändras när man väl fått erfarenhet av anställda med funktionshinder.
Måste vi offra ideologin för rätten till arbete?
Karin Westlund,
Förbundsordförande De handikappades riksförbund DHR