Kanske höjde någon på ögonbrynen när Tjänstemannaförbundet HTF gjorde ett stöduttalande till förmån för Byggnads i Vaxholmskonflikten. Dessutom beslöt en enhällig styrelse om sympatiåtgärd till stöd för ett arbetarförbund inom LO.
Men det är inte så konstigt. Genom spelet i Vaxholm utmanar Svenskt Näringsliv den svenska modellen med kollektivavtalet som det viktigaste verktyget för att tillförsäkra arbetare, tjänstemän och akademiker skälig lön, pension och andra anställningsvillkor.
Det är en mycket framgångsrik modell både för samhälle, arbetstagare och arbetsgivare. Kollektivavtalen ger starka och i bästa mening branschanpassade regler utan onödig byråkrati. Det är ingen slump att Sverige idag är det lönsammaste landet i Västvärlden att äga aktier i samtidigt som arbetstagarna har utvecklade förmåner och rättigheter som många arbetstagare och fack i andra länder avundas dem. Så är det även om vi på senare år halkat ned lite på skalan.
Mycket förenklat vilar modellen för vår framgång på fem pelare
+Kollektivavtalen utgör norm för avtalsvillkoren och omfattar någonstans mellan 80 och 90 procent av alla anställda. Det kan sägas utgöra en ersättning för lagstiftning om minimilöner och skyddar bland annat våra lönenivåer.
+Kraftfulla möjligheter att med konflikter och sympatiåtgärder se till att denna täckning behålls.
+När parterna förhandlar om löneavtal är de jämstarka, eftersom det inte finns andra inskränkningar i stridsrätten vid avtalslöst tillstånd än avtalsreglerat skydd mot samhällsfarliga och oetiska konflikter.
+När kollektivavtal har tecknats säljer facket en internationellt perspektiv stark fredsplikt mot garanterade löne- och anställningsförmåner under avtalsperioden. Det medför att Sverige ligger mycket långt ned i tabellen när det gäller antal arbetsdagar som går förlorade genom arbetsmarknadskonflikter.
+Tillämpningsområdet för de olika kollektivavtalen på arbetsmarknaden är begränsade internt mellan fackförbunden för att undvika gränsdragningstvister om vilket förbund som ska organisera arbetstagare inom ett visst område. I England kunde Margret Thatcher under 1980-talet så splittring och genom antifackliga lagar ytterligare begränsa styrkan hos en annars mycket stark fackföreningsrörelse på grund av ett antal gränsdragningstvister som väckte stark misstro hos allmänheten mot facken.
Vår starka och sega modell, som har fungerat sedan Saltsjöbadsavtalet 1938, hotas nu från flera håll:
1.Svenskt Näringsliv försöker nu undergräva den svenska kollektivavtalsmodellen, genom att driva Vaxholmskonflikten vidare till Arbetsdomstolen och EG-domstolen och där argumentera utifrån vissa av EG-rättens regler. Det sker också genom rop på lagstiftning för att begränsa stridsrätten för facken. Samtidigt hävdar man att kollektivavtal och inte lagar ska reglera arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv försöker både äta kakan och ha den kvar.
2.Framförallt arbetsgivareförbundet Teknikföretagen (f.d. Verkstadsföreningen) försöker genom att ansluta företag från andra branscher bussa de olika facken mot varandra. Medan de olika facken sedan strider inbördes kan arbetsgivarna välja det kollektivavtal som är billigast för dem. Det bistra slutresultatet blir att det facket som träffar de sämsta avtalen får flest avtal och medlemmar - alltså en ny form av lönedumpning.
3.Arbetsgivarförbunden ansluter tillfälligt utländska företag som utför arbete i Sverige under en begränsad, kort tid och erbjuder dem på så sätt ett skydd mot stridsåtgärder från fackets sida. De utländska företagen kan sedan dumpa lönerna genom att tillämpa avtalens lägsta löner.
Det här är några exempel på arbetsgivarnas skickliga offensiv på många fronter för att försvaga arbetstagarna och dumpa lönerna. Facken har hittills inte agerat tillräckligt kraftfullt mot denna utveckling, när det som byggts upp genom decennier av hårt fackligt arbete och facklig kamp kraftigt, försämrats eller helt förstörts.
Men läget är ingalunda förtvivlat. Vi har bland de högsta fackliga organisationsgraderna i hela världen. Vi är starka och välorganiserade. Men det som krävs är att arbetare, tjänstemän och akademiker inser att nu är det allvar. Vaxholmskonflikten är inte en strid som enbart berör några byggnadsarbetare med ett kollektivavtal som är främmande för oss tjänstemän. Den rör en fråga som är själva grundvalen för hur svensk arbetsmarknad ska fungera.
Hur var det nu? Enade vi stå, söndrade vi falla. Svårare än så är det inte!
Mattias Landgrenchefsjurist, HTF
Men det är inte så konstigt. Genom spelet i Vaxholm utmanar Svenskt Näringsliv den svenska modellen med kollektivavtalet som det viktigaste verktyget för att tillförsäkra arbetare, tjänstemän och akademiker skälig lön, pension och andra anställningsvillkor.
Det är en mycket framgångsrik modell både för samhälle, arbetstagare och arbetsgivare. Kollektivavtalen ger starka och i bästa mening branschanpassade regler utan onödig byråkrati. Det är ingen slump att Sverige idag är det lönsammaste landet i Västvärlden att äga aktier i samtidigt som arbetstagarna har utvecklade förmåner och rättigheter som många arbetstagare och fack i andra länder avundas dem. Så är det även om vi på senare år halkat ned lite på skalan.
Mycket förenklat vilar modellen för vår framgång på fem pelare
+Kollektivavtalen utgör norm för avtalsvillkoren och omfattar någonstans mellan 80 och 90 procent av alla anställda. Det kan sägas utgöra en ersättning för lagstiftning om minimilöner och skyddar bland annat våra lönenivåer.
+Kraftfulla möjligheter att med konflikter och sympatiåtgärder se till att denna täckning behålls.
+När parterna förhandlar om löneavtal är de jämstarka, eftersom det inte finns andra inskränkningar i stridsrätten vid avtalslöst tillstånd än avtalsreglerat skydd mot samhällsfarliga och oetiska konflikter.
+När kollektivavtal har tecknats säljer facket en internationellt perspektiv stark fredsplikt mot garanterade löne- och anställningsförmåner under avtalsperioden. Det medför att Sverige ligger mycket långt ned i tabellen när det gäller antal arbetsdagar som går förlorade genom arbetsmarknadskonflikter.
+Tillämpningsområdet för de olika kollektivavtalen på arbetsmarknaden är begränsade internt mellan fackförbunden för att undvika gränsdragningstvister om vilket förbund som ska organisera arbetstagare inom ett visst område. I England kunde Margret Thatcher under 1980-talet så splittring och genom antifackliga lagar ytterligare begränsa styrkan hos en annars mycket stark fackföreningsrörelse på grund av ett antal gränsdragningstvister som väckte stark misstro hos allmänheten mot facken.
Vår starka och sega modell, som har fungerat sedan Saltsjöbadsavtalet 1938, hotas nu från flera håll:
1.Svenskt Näringsliv försöker nu undergräva den svenska kollektivavtalsmodellen, genom att driva Vaxholmskonflikten vidare till Arbetsdomstolen och EG-domstolen och där argumentera utifrån vissa av EG-rättens regler. Det sker också genom rop på lagstiftning för att begränsa stridsrätten för facken. Samtidigt hävdar man att kollektivavtal och inte lagar ska reglera arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv försöker både äta kakan och ha den kvar.
2.Framförallt arbetsgivareförbundet Teknikföretagen (f.d. Verkstadsföreningen) försöker genom att ansluta företag från andra branscher bussa de olika facken mot varandra. Medan de olika facken sedan strider inbördes kan arbetsgivarna välja det kollektivavtal som är billigast för dem. Det bistra slutresultatet blir att det facket som träffar de sämsta avtalen får flest avtal och medlemmar - alltså en ny form av lönedumpning.
3.Arbetsgivarförbunden ansluter tillfälligt utländska företag som utför arbete i Sverige under en begränsad, kort tid och erbjuder dem på så sätt ett skydd mot stridsåtgärder från fackets sida. De utländska företagen kan sedan dumpa lönerna genom att tillämpa avtalens lägsta löner.
Det här är några exempel på arbetsgivarnas skickliga offensiv på många fronter för att försvaga arbetstagarna och dumpa lönerna. Facken har hittills inte agerat tillräckligt kraftfullt mot denna utveckling, när det som byggts upp genom decennier av hårt fackligt arbete och facklig kamp kraftigt, försämrats eller helt förstörts.
Men läget är ingalunda förtvivlat. Vi har bland de högsta fackliga organisationsgraderna i hela världen. Vi är starka och välorganiserade. Men det som krävs är att arbetare, tjänstemän och akademiker inser att nu är det allvar. Vaxholmskonflikten är inte en strid som enbart berör några byggnadsarbetare med ett kollektivavtal som är främmande för oss tjänstemän. Den rör en fråga som är själva grundvalen för hur svensk arbetsmarknad ska fungera.
Hur var det nu? Enade vi stå, söndrade vi falla. Svårare än så är det inte!
Mattias Landgrenchefsjurist, HTF
