Hur stort antalet förtroendevalda behöver vara hänger också samman med ett förbunds struktur. Det som särskiljer HTF från andra förbund är att vid sidan av stora tjänsteföretag finns otaliga små arbetsplatser där förbundet har enstaka medlemmar. HTF:are finns på 34 500 arbetsställen.
Om HTF hade fackliga ombud på alla dessa arbetsplatser skulle andelen förtroendevalda vara över 20 procent av medlemmarna. Antalet skulle alltså behöva tredubblas. För att nå dit skulle det behövas en jättelik insats av fackligt aktiva och anställda i förbundet som övertalade medlemmar att ta uppdrag.
I vårt land ska man alltid bli ombedd att ta förtroendeposter, men det borde vara dags att bryta mönstret. Fler enskilda borde själva anmäla att de är beredda att ta uppdrag.
Då kan diskussionen istället koncentreras till huruvida HTF behöver ha en personlig företrädare på varje arbetsplats, även de små. Är detta nödvändigt för att HTF ska vara ett närvarande och drivande förbund?
Svaret är inte alldeles enkelt, men vid en ytlig betraktelse är det lätt att säga nej av flera skäl. För det första är det allra viktigast att ha förtroendevalda på de arbetsplatser där medlemmarna kan bilda klubb, och för att bilda en klubbstyrelse behövs fem personer. Där det finns klubb kan man föra lokala förhandlingar och driva fackliga frågor mot arbetsgivaren.
För det andra kan man visserligen ha HTF-ombud på mindre arbetsplatser, vars främsta uppgift är att ta emot och förmedla information vidare, men på små arbetsplatser klarar ofta den enskilde medlemmen själv att diskutera villkor med arbetsgivaren. I de få fall man inte blir nöjd kan man vända sig till förbundet.
Med andra ord skulle det vara en överloppsgärning att rekrytera förtroendevalda på vartenda arbetsställe.
Men den som vill svara ja på frågan finner överraskande lätt argument även för denna ståndpunkt. För det första är det oerhört viktigt att facket har förtroendevalda på varje arbetsplats. Där det finns förtroendevalda har medlemmarna en mer positiv bild av facket än annars. Här blir fackets insats tydligare.
För det andra kan HTF-ombud, även de som inte har rätt att förhandla, göra viktiga insatser. Dels känner förmodligen ombudet ett ansvar för att ta reda på mer när villkor behöver tolkas, dels får även den lilla gruppen en naturlig talesman när man diskuterar med arbetsgivaren. Ombudet är säkert också mer motiverat än andra att rekrytera nyanställda som medlemmar i förbundet.
För det tredje är det när HTF är väl synligt på arbetsplatserna som förbundet får ordentligt tryck bakom sina krav och kan vara framgångsrikt i avtalsförhandlingarna.
För det fjärde är det en rättighet att föra fram sina åsikter och krav i en demokratisk organisation som HTF. För den som betalar medlemsavgiften är förtroendeuppdraget ett förnämligt sätt att få valuta för pengarna. Det är ju utifrån medlemmarnas vardag, din vardag, som förbundet ska forma sina krav.
Invändningarna mot att ta uppdrag är ofta likalydande. De handlar om att arbetet är så slimmat och krävande, att barn, dagis, skola, fritidsföreningar, åldrande föräldrar och annat tar all övrig tid.
Men när allt fler tänker så hamnar vi arbetstagare i en neråtgående spiral med sämre utfall i avtalsrörelser och mindre inflytande över arbetsmarknadspolitiken. Visst vore det mer konstruktivt att tänka: "Okej, jag har egentligen inte tid att ta ett fackligt uppdrag, men gör det i alla fall. Jag kanske inte blir världens bästa företrädare för HTF, men kan ge ett bidrag."
Vilka blir konsekvenserna av ett sådant resonemang? Svaret är ditt.

Carl von Schéele
Chefredaktör