Socialdemokraterna och stödpartierna säger emellertid att vi är på väg åt rätt för att den sjunker lite grand (hade ni väntat er något annat av dem som har regeringsmakten?), medan den borgerliga alliansen föreslår en dramatisk förändring av förutsättningarna för löntagarna.
Alliansens program för ökad sysselsättning är att öka klyftorna mellan de som har arbete och de som är arbetslösa. Det ska stimulera de arbetslösa att ta jobb.
Med frågan "vilka jobb?" skulle den partipolitiskt obundna tjänstemannarörelsen kunna avfärda förslaget. Ökade klyftor driver knappast upp sysselsättningen i en högkonjunktur där det bara finns 30 000 till 40 000 lediga platser som ett par hundra tusen arbetslösa konkurrerar om.
Den som går ner lite djupare i förslaget ser att det ändå inte är så enkelt och svartvitt att det kan avfärdas med enbart detta.
Alliansens förslag innebär att man tvingar fram en höjning av avgiften till fack och a-kassa på upp till 300 kronor i månaden eller 3 600 kronor om året. Politiker brukar höja avgifter för att minska konsumtionen på ett område. De höjer bensinskatten för att minska bilkörandet, de inför trängselskatt i Stockholm för att minska biltrafiken i området, och så vidare.
Facket har alltså välgrundade farhågor för att en dramatisk höjning av fackavgiften - för HTF:arna handlar det om fördubblad avgift - kan leda till medlemsminskning. Löntagarna skulle få svårare att ha råd att delta i den demokratiska verksamhet som medlemskap i facket innebär. Man kan också fråga sig om det är bra för samhället att balansen mellan arbetsgivare och löntagare ändras så att arbetsgivarna får större övervikt än vad de har idag. Kan det vara så att en röst på alliansen innebär en försvagning av det fack du är med i?
Alliansens förslag kommer också öka klyftorna i löntagarkollektivet. De som har arbete kommer att få det bättre genom ett skatteavdrag som ger normalinkomsttagaren 1 000 kronor mer i månaden. Det avdraget - jobbavdrag - får inte den arbetslöse göra.
Men alliansens förslag är inte så rått som det kan verka vid en första blick, särskilt inte om förslagen ses som ett paket. De flesta arbetslösa är utan jobb en relativt kort tid och är sedan tillbaka i arbete. Om man räknar på privatekonomin för en sådan individ under ett års tid blir resultatet att det individen förlorar ekonomiskt under sin arbetslöshet tar den gott och väl igen tack vare jobbavdraget som följer med anställningen.
Detta kan verka positivt, men det leder också till förslagets kärna. Vem får betala?
Av de arbetslösa har de långtidsarbetslösa den svåraste situationen. De ratas ofta först av alla sökande när arbetsgivare väljer personal. De har svårast av alla att själva förändra sin situation, även om de har en stark vilja att göra det.
Dessa personer har knappast möjlighet att komma undan de försämringar för arbetslösa som den borgerliga alliansen vill införa. De långtidsarbetslösa får garanterat betala för att andra, som har det lite bättre ställt, ska få ännu lite mer. Man måste nog också fråga sig på vilket sätt är sänkt ersättning till just långtidsarbetslösa ett bättre sätt än andra att få fler i jobb, det mål som åtgärden påstås leda till. Hur ser mekaniken ut?



Carl von Schéele

chefredaktör

PS. Resonemanget ovan är lite förenklat. Skattelättnaden för arbetstagare äts delvis eller helt upp av dyrare avgift till fack och a-kassa, slopat skatteavdrag för fackavgift, ändrade regler för reseavdrag, dyrare bilförsäkring mm. Det är löntagarens personliga situation som avgör om man gynnas, det går jämt ut eller man missgynnas av alliansens reformer.