På ett spelföretag i Kanada sitter ett gäng lätt autistiska datanördar och gör i stort sett allt annat än att jobba. Kontorsmiljön är ju inte det vanligaste upplägget för en roman, men "jPod" innehåller det mesta man vill ha ut av en underhållande bok - kärlek, humor, mord, korkade chefer, excentriska kollegor, krävande föräldrar, filosofiska funderingar om meningen med livet i allmänhet och vitsen med långrandiga möten i synnerhet.

Sedan innehåller den lite till.

Just det där lite till oroar mig...

De här tillsynes obegripliga avbrotten med ren rappakalja stör mig från början, men när jag sedan börjar skönja någon sorts mönster i detta skenbara nonsens blir jag ordentligt bekymrad. Det är som ett hemligt budskap där jag bara har en del av nyckeln att lösa gåtan med. Och det är inte att jag saknar sista halvan som är oroväckande, tvärtom.

Det är samma sorts obehag som kryper på en när man börjar ana att ett avlyssnat samtal rör en själv. När författaren Douglas Coupland dyker upp i romanen och stjäl huvudpersonens dator och liv blir nojan nästan befogad. Om man nu hade varit en lätt autistisk datanörd alltså.