Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Ökad pendling kan hota jämställdheten

1,3 miljoner svenskar arbetspendlar till en annan kommun, enligt en rapport från Umeå universitet. Att all tid som ställs till arbetsgivarens förfogande ska räknas som arbetstid är ett Sifkrav sedan länge. Men dit hör inte arbetspendlandet, anser Bo Hallberg, ombudsman på Sif.<br />
Publicerad
Den aktuella rapporten "Flyttning och pendling i Sverige" (SOU 2007:35) är en bilaga till Långtidsutredningen.
Forskarna konstaterar att svenskarna både flyttar och arbetspendlar allt mer.
För 30 år sedan pendlade 700 000 till jobbet i en annan kommun, i dag gör 1,3 miljoner det.
Arbetspendlandet har ökat i alla grupper men betydande skillnader kvarstår, konstaterar forskarna. Exempelvis pendlar män och inrikes födda mycket mer än kvinnor och utrikes födda.
Och eftersom mer pendlande innebär en större frånvaro från hem och familj kan det ha betydelse för jämställdheten, påpekar forskarna.
Att all tid som ställs till arbetsgivarens förfogande ska räknas som arbetstid har länge varit både ett TCO- och ett Sifkrav.
- Men det är ett politiskt övergripande mål där man inte gått in på detaljer. Det har också varit ett ständigt återkommande krav i våra avtalsrörelser. Men som jag ser det handlar det om tid på arbetsgivarens uppdrag, som att man jobbar hemma, är på arbetsresa eller har beredskap, säger Bo Hallberg.
- Att ta sig till och från jobbet är något man gör på eget uppdrag. Det är i alla fall min tolkning.
När det gäller det ökade flyttandet konstaterar forskarna att den geografiska rörligheten i Sverige nu ligger på en historisk hög nivå.
Flyttlassen har framför allt gått till de tre storstadsregionerna medan mindre orter, med färre än 25 000 invånare, tappat en procent av befolkningen varje år.
Mest benägna att flytta efter 1990-talets lågkonjunktur är personer mellan 20 och 30 år.
Det är framför allt män och högutbildade som tjänar på att flytta, konstaterar forskarna.
De som flyttat har i genomsnitt fått fem procent högre lön än de som inte gjort det.

ANITA TÄPP

Rapporten finns på: www.regeringen.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.