Det är något mer än vad man krävde förra gången det begav sig inför 2004 års avtalsrörelse. Då låg kravet på 2,7 procent plus en arbetstidsförkortning motsvarande 0,5 procent.
Det här är något som arbetsgivarna har råd med, enligt Sifs och Facken inom industrins ordförande Mari-Ann Krantz:
- Vi gör bedömning att vi tar vårt ansvar, det tål svensk industri, den rullar på så det dånar. Det äventyrar inte tillväxten.
Facken kräver också att lägstlönerna höjs med minst 1 400 kronor per månad. För Sifs lägst betalda skulle det innebära en lönehöjning från 13 600 till 15 000 kronor.
- Det ska vara ingångslöner man kan försörja sig på. Speciellt i callcenterbranschen missbrukar de våra avtal och använder lägstlöner som ingångslön, och låter sedan våra unga medlemmar ligga kvar på de nivåerna, säger Mari-Ann Krantz.
Ytterligare krav är en förbättrad omställningsförsäkring. Företagen ska avsätta pengar för att ge ekonomiskt stör för utbildning av uppsagda. Man vill dessutom förbättra stödet för att få långtidssjukskrivna tillbaka i jobb.
Facken kräver också att anställda ska ha rätt till förädralön i minst sex månader. Även Sifs gamla krav på rätt till tjänstledigt för att prova nytt jobb kommer till heders. Här drar Mari-Ann Krantz en parallell till att arbetsgivarna har möjlighet att provanställa.
- Vi anser att det är helt logiskt att våra medlemmar har möjlighet att provsluta.
Kostnaden för avtalskraven beräknas till cirka 4 procent. Utgångspunkten är ett ettårigt avtal.
Fortfarande handlar det dock om ett förslag. Nu ska de respektive förbunden inom Facken inom industrin säga sitt. Först i början av december spikas de gemensamma kraven.
NIKLAS HALLSTEDT