Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Unga kvinnor har sämst anställningsvillkor

Antalet anställda med otrygga anställningar blir fler. Framför allt gäller det kvinnor i arbetaryrken, visar en ny LO-rapport.
Publicerad
På 15 år har de tidsbegränsade anställningarna blivit 150 000 fler. Den största delen av ökningen står de så kallade behovs- eller timanställningarna för. Det är den i särklass otryggaste anställningsformen, där arbetsgivaren kan ringa och erbjuda jobb över dagen. Enligt LO:s rapport är det också en typ av anställning som sällan leder till fast jobb.
Vanligast är behovsanställningar bland unga kvinnor i arbetaryrken. En fjärdedel av LO-kvinnorna mellan 25 och 30 år har tidsbegränsade anställningar. Hälften av dem är behovsanställda.
Bland tjänstemännen är läget ett annat. Bara 7 procent av Sifs medlemmar har tidsbegränsade anställningar, och merparten av dessa är vikarier eller projektanställda.
- Det här är ett specifikt problem för unga LO-kvinnor. Det har betydelse för om de vågar skaffa sig familj och hem, säger LO:s förste vice ordförande Erland Olauson som vill ha en lagändring för att öka de visstidsanställdas möjligheter till fast anställning.
Även när det gäller arbetstidernas förläggning är skillnaderna stora mellan tjänstemän och arbetare. Att arbeta på obekväm eller oregelbunden arbetstid är nästan tio gånger vanligare bland LO-kvinnorna än bland Saco-kvinnorna, och nästan fyra gånger vanligare än bland TCO-kvinnorna.
- Det verkar som man lever i skilda världar, säger LO-utredaren Sven Nelander som konstaterar att det är LO-kvinnorna som får ta smällen när det ställs krav på ökat öppethållande och service.
Erland Olauson tror att det här kommer att bli en fråga för kommande avtalsrörelse:
- Det är oerhört viktigt att man har inflytande över arbetstidens förläggning. Vi har inte tillräckligt starka regler i avtalen.
LO är inte utan ansvar för utvecklingen, konstaterar Erland Olauson vidare:
- Delvis beror det på oss som facklig organisation. Vi skulle inte acceptera att 160 000 byggnadsarbetare hade det på det här viset.

NIKLAS HALLSTEDT

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.