JämO:s granskning av cirka 550 privata och 30 offentliga arbetsgivare visar att de nya föreskrifterna inte nämnvärt påverkat vare sig lönebildning eller löneskillnader på företagen.
En orsak, enligt rapporten, är att kunskapsnivån hos både arbetsgivare och fackliga representanter är för låg. Flera arbetsgivare anser att arbetet med lönekartläggning är svårt. Många företag lyckas ändå genomföra kartläggningen men brister ofta i att ta fram en lägesanalys och handlingsplan för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader. Trots svårigheterna visar resultaten i rapporten att lönekartläggningsarbetet är effektivt om det används rätt.
Av de privata företagen har knappt fyra procent upptäckt felaktigheter i lönesättningen och i samtliga fall är det enstaka personers löner. Den offentliga sektorn har lyckats bättre. Hos flera statliga myndigheter, kommuner samt hos regeringskansliet har orättvisa löneskillnader upptäckts med hjälp av lönekartläggningen.
Alla arbetsgivare är sedan 1994 skyldiga att kartlägga de anställdas löner. År 2001 skärptes lagen. Begrepp som lika och likvärdigt arbete fördes in i lagtexten. Kartläggningen ska numera följas av en analys och en handlingsplan för att underlätta arbetet med att åtgärda eventuella felaktigheter. Den nya lagen föreslår metoder för hur man bedömer vad som är osakliga skillnader men i dag är fackförbundens egna avtal många gånger skarpare. Lagen kan dock fungera som en blåslampa i företag där man inte prioriterar lönekartläggning.
- Det gäller att hitta en form för samverkan mellan lag och avtal i framtiden så att avtalen inte bara innehåller en massa fina principer på papper, säger Eberhard Stüber, utredare på JämO.
De fackliga representanternas roll kan komma att förändras, enligt rapporten. I framtiden kan samarbete över avtalsgränserna bli vanligare vid analyser av löneskillnader.

MARIKA THORN GILLSTRÖM