Cirka två tredjedelar av Sveriges bistånd går till FN, enskilda organisationer och till katastrofhjälp. Det är den sista tredjedelen, det bilaterala biståndet, som framför allt varit föremål för den parlamentariska utredningen
(www.globkom.net).
Kommittén, med representanter från samtliga riksdagspartier föreslår att det svenska biståndet koncentreras till ett 20-tal så kallade programländer och till regionala samarbeten mellan utvecklingsländer samt till globala nyttigheter. Det senare gäller miljö, forskning, smittskydd med mera.
I dag når svenskt bistånd över 100 länder. Även fortsättningsvis kommer flera av dessa länder att ges stöd i speciella frågor, inte minst vad gäller möjlighet att efterleva internationella konventioner, till exempel på miljöområdet och för säkerhet och hälsa.
Däremot minskas antalet programländer kraftigt, bland annat genom att villkoren skärps. För att bli programland kommer att krävas "en trovärdig strävan att uppfylla de mänskliga rättigheterna". I gengäld ska samarbetslandet på sikt självt få bestämma över hur tilldelade biståndsmedel ska användas.
1990-talets styrning av det svenska biståndet mot att i allt högre grad gynna svenska näringsintressen dämpas, om kommittén får som den vill.
Utredningen understryker dock betydelsen av ett fungerande näringsliv och av fungerande arbetsmarknader för den ekonomiska och sociala utvecklingen i samarbetsländerna.
"Det svenska näringslivet och fackföreningarnas erfarenhet och kunnande bör användas bättre i det svenska biståndet genom att de i ökad omfattning inkluderas redan i planeringsstadiet av landstrategier."
MARIE NÄRLID