För Tülün Tas finns det ett före och ett efter den 25 januari 2022.

Före.

Hon levde ett trevligt och rätt vanligt liv med jobb, vänner, familj och barn.

Som många andra föräldrar föreställde hon sig en framtid där barnen blir självständiga, utbildar sig, skaffar jobb, träffar en partner och ger henne barnbarn. Sonen Emirhan, 18 år fyllda, skulle ta studenten till sommaren. Sedan ville han plugga till flygtekniker.

Efter.

Emirhan skjuts ihjäl på parkeringen utanför familjens radhus i Norsborg i Botkyrka. Dagen han skulle ha tagit studenten läser Tülün upp hans slutbetyg vid graven. Betyg som hade räckt för att komma in på drömutbildningen.

Saknaden stundtals outhärdlig

Det har gått snart fyra år sedan mordet. Saknaden är stundtals outhärdlig men något slags vardag har infunnit sig. På dagarna jobbar Tülün Tas som projektledare på it-företaget Visma. På kvällarna ser hon till att dottern gör sina läxor och att hon äter innan fotbollsträningen.

Tülün Tas kan skratta igen, men glädjen bottnar inte riktigt i kroppen.

– Du vet, förr kunde jag bli sugen på något sött eller salt, det blir jag sällan nu. Jag lever inte längre livet – jag lever med livet. När Emirhan dog gick något sönder här inne, säger hon och lägger handen över hjärtat.

Det är svårt att prata om sonen och ännu svårare att prata om när han dog. Men hon måste. Emirhan får inte glömmas bort.

Pojkrummet står orört

Han finns överallt i radhuset. På fotografier i vitrinskåpet, på studentskylten som han aldrig fick använda och i pojkrummet som fortfarande står orört. Och den lilla mjukiskudden som han kramat sedan han var liten. Den ligger under täcket i sängen, så att doften av honom ska bevaras.

Tülün Tas kan fortfarande öppna dörren in till rummet för att säga god natt. Emirhan var mammas pojke. Nästan alltid snäll och omtänksam.

– Han var ju också en vanlig tonåring, vi kunde bli osams, men aldrig länge, säger Tülün Tas och ler.

Inte bara en siffra i våldsstatistiken

Hon vill också prata om sin son av en annan anledning. Han får inte bli en siffra i statistiken över de oftast unga män, knappt vuxna, som dött i skjutningar. Bakom varje siffra finns en förtvivlad familj som förlorat en älskad anhörig.

– Det är ju vi som är kvar och måste överleva det som har hänt. Min dotter kan fortfarande inte prata om sin bror.

Första tanken är att han har spillt saft på sig

Kvällen när han dog minns hon glasklart. En lasagne stod färdig i ugnen. Tülün säger åt sonen att äta innan han tar hennes bil till gymmet. Emirhan som precis tagit körkort. Under kvällen har modern regelbunden sms-kontakt med honom. Han svarar som alltid. Vid 23-tiden skriver han att han är på väg hem. 

När han dröjer messar hon igen: ”Var är du?” Hon får aldrig svar.

– Jag går ut på altanen och hör en motor som rusar på parkeringen. Jag går ut och mot ljudet, ser att det är vår bil och jag ropar: ”Emirhan du förstör motorn, gasa inte!”

Hon bankar på bilrutan. Det är mörkt men hon ser att han sitter still med hakan mot bröstet. Det är blött och något rött på överkroppen, hennes första tanke är att han har spillt saft på sig. 

Hon öppnar bildörren och ser att det är blod.

Skrek och påbörjade hjärt- lungräddning 

Tülün Tas skriker efter sin man som kommer ut, även grannarna kommer ut. Tillsammans lyfter de ut Emirhan och påbörjar hjärt- och lungräddning. Hon hör sonen ta tre andetag och tänker att det här kommer att gå bra.

Snart är ambulans och polis på plats, Emirhan förs i väg. Tülün Tas gör sig redo för att följa efter men hon hinner aldrig. En polisbil vänder om några minuter senare och hon får veta att hennes pojke inte lever längre.

Sedan blir allting grått. Hon minns inte mycket från den första tiden.

Vänner och familj försöker få henne att äta 

Den natten fylls radhuset med vänner och familj. De tar hand om det praktiska. Försöker få Tülün att äta och dricka. Hon tror fortfarande att Emirhan när som helst ska kliva in genom dörren. En muslimsk begravning ska ske så snart som möjligt, helst inom två dygn. Emirhan får vänta sex dagar.

Hennes barn har inte bara dött. Utan mördats. Polisen är där, letar efter ledtrådar och stör i sorgen. Men alla vill ha svar. Varför Emirhan? Vem ville döda honom?

Hade aldrig dömts för brott

Han hade aldrig dömts för något brott och såvitt hans mamma vet har han aldrig varit misstänkt för brott.

Frågorna fortsätter att gäcka Tülün Tas. Var det något hon inte såg?

Sonen som svarar varje gång hon ringer, som sköter skolan och tar hand om lillasystern. När skulle han ens ha hunnit begå brott? Samtidigt kan hon bli irriterad på att många undrar om han var kriminell.

Gör det sorgen mindre?

– Spelar det någon roll? Gör det min sorg mindre? Jag vill inte helgonförklara min son, men jag får ingen ro förrän jag vet vem som sköt honom och varför.

Nio månader senare meddelar polisen att de inte kommer någon vart och pausar utredningen. Tülün Tas förtroende för rättsväsendet försvinner den dagen.

Hur överlever man som förälder när ens värsta mardröm inträffar, att ens barn dör? Familjen och vännerna, utan dem hade det inte gått, menar Tülün Tas. De bar henne när det var som mörkast. 

Blev sjukskriven - fick fint stöd av kollegor och chefer

Även jobbet har varit en viktig pusselbit. Kollegorna som kom på begravningen. HR och chefen som regelbundet hörde av sig för att påminna om att ”vi finns här och vi vill hjälpa dig”.

– Det betydde mycket att känna deras närvaro, även om jag i början inte orkade prata. Min chef kunde skicka ett sms med ett hjärta eller där hon skrev ”du behöver inte svara, men jag tänker på dig”.

Tülün Tas var sjukskriven på heltid i lite mer än ett halvår. Under tiden träffade hon regelbundet en psykolog. 

En dag kände hon att något måste förändras. Tankarna malde i huvudet. ”Jag håller på att grubbla ihjäl mig”, sade hon till sin läkare, som föreslog att hon skulle testa att jobba på 25 procent.

– Jag visste inte om det skulle gå, men sade till min chef att jag vill bestämma mina tider utifrån hur jag mår. ”Tänk inte på det, vi löser det”, blev svaret.

Jobbade hemifrån deltid till en början

Hon fick arbeta hemifrån, vilka arbetsuppgifter hon fick minns hon knappt. Efter en tid gick hon upp på halvtid. Nu kände hon att hon ville bli lite pushad, hon ville jobba på riktigt.

– Jag fick börja med ett projekt och sedan blev det ett till. Jag fick en utmanande kund – och det var skönt. För jag behövde känna att jag gör nytta och att det blir ett bra resultat.

Stänger av jobbet på sonens födelsedag och dödsdag

I dag arbetar Tülün Tas heltid. Hon kan styra över sina arbetstider och jobbar enbart hemifrån, även om företagets riktlinjer säger att man helst ska vara på kontoret tre dagar i veckan. Men två gånger varje år – på Emirhans födelsedag och datumet när han mördades – stänger hon ner datorn.

Då kan hon inte fokusera på sitt arbete.

– Saknaden läggs inte åt sidan av att jag arbetar, men jag får rutiner som jag annars tappar så lätt. När jag har semester kan jag vara vaken hela natten och sova hela dagen.

Hur fixar du det?

Tülün Tas får ibland höra andra säga ”hur fixar du det här, jag skulle inte göra det om mitt barn inte fanns längre”. Så tänkte hon också innan den 25 januari 2022.

Några år innan Emirhan dog sköts en 17-åring från trakten också ihjäl. Tülün Tas kände inte familjen, men de var landsmän från Turkiet. Hon besökte pojkens familj efteråt för att beklaga sorgen. När Tülün såg mamman tänkte hon: ”Hur kan hon stå upprätt?”

– Två år senare är jag där själv. Och titta på mig, jag andas och jag har andats sedan dag ett.