Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livet med postcovid och kampen mot Försäkringskassan

Enligt Försäkringskassan är jag frisk och kan söka jobb i hela landet. Enligt min läkare är jag fortfarande sjuk. I en handvändning friskförklarade myndigheten oss med postcovid och vi utförsäkrades, skriver Affi Samuelsson.
Affi Samuelsson Publicerad
Man lutar sig framåt
Många lider fortfarande av sviterna efter covidviruset. Men Försäkringskassan tar inte hänsyn till att anställda med postcovid inte kan gå på full styrka, skriver Affi Samuelsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Affi Samuelsson

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.