Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Slarv med chefens eget lönesamtal

Du som är chef – vet din chef vad du gör på jobbet? Om inte riskerar lönesamtalet att bli ett spel för gallerierna.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 juni 2026, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Jag har en känsla av att det slarvas en del med chefens eget lönesamtal. Eller slarvas kanske är att ta i men det finns faktorer som kan sätta käppar i hjulet för en bra process.

Hur är det för dig, vet din chef vad du gör till vardags? Eller nöjer hen sig med att konstatera: "jag har inte hört några klagomål, så det verkar funka".

Om chefens chef inte jobbar i närheten av verksamheten blir det förstås svårare att bedöma insatsen utifrån resultat och utveckling. Lönesamtalen riskerar att bli rutinmässiga, och om de ska få substans krävs att du själv är väl förberedd och förklarar vad du gjort och varför.

Vet din chef vad du gör till vardags?

Den viktigaste förberedelsen är ändå den inför löneförhandlingen vid tillträde till ett nytt jobb. Då gäller det att ha koll på siffrorna, för hamnar du för lågt från början kan det vara svårt att reparera.

Här finns hjälp att hämta – vi har listan över vad Unionens chefsmedlemmar tjänar, uppdelad på ålder, kön, bransch och geografiskt område. Välkommen att kika på hur du ligger till i förhållande till andra.