Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare sviker anställda med NPF-diagnoser

Det är dags att arbetsgivare slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka, skriver Amanda Asp Lejon.
Publicerad
Person som håller huvudet i händerna
Det är lätt för arbetsgivare att göra anpassningar som förbättrar arbetsmiljön för personer med NPF-diagnoser, skriver Amanda Asp Lejon. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Flera procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), och av dessa upplever många diskriminering på arbetsplatsen. Trots detta är arbetsplatser fortfarande utformade för en norm som utesluter dessa individer. Är inte det orimligt i en tid som hyllar mångfald?

Även om kunskapen om NPF ökar, saknas fortfarande nödvändiga anpassningar på många arbetsplatser. Personer med ADHD, autism eller Tourettes syndrom tvingas ofta navigera i miljöer som inte är anpassade efter deras behov. Resultatet? Stress, utmattning och ökade sjukskrivningar – och i värsta fall att talangfulla medarbetare lämnar yrkeslivet helt.

När arbetsdagen är över väntar en energikrasch

När vi talar om inkludering är det hög tid att också inkludera osynliga funktionsnedsättningar. Samhället har gjort framsteg i tillgänglighet för fysiska funktionsnedsättningar, men motsvarande insatser för kognitiva och neuropsykiatriska behov lyser fortfarande med sin frånvaro. Det är dags att ändra på det.

Många med NPF beskriver en vardag där de bär en “mask” för att passa in i en neurotypisk norm. Masking, att dölja eller undertrycka sina naturliga beteenden för att passa in, kräver enorm energi och kan leda till ökad stress och utbrändhet. Exempelvis kan det innebära att dölja svårigheter, navigera i otydliga möten eller hantera störande ljud och starkt ljus. När arbetsdagen är över väntar ofta en energikrasch.

Bristen på anpassningar skapar också onödig osäkerhet. En enkel önskan som att arbeta hemifrån under särskilda omständigheter kan nekas med argument som att det skulle vara “orättvist mot andra”. Men som en anställd med NPF uttryckte det: “Att anta att ett och samma arbetssätt fungerar bäst för alla är diskriminerande, eftersom det inte ser till individen.”
 

En tyst arbetsplats kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda

Det fina är att förändring inte behöver vara dyr eller komplicerad. Här är några exempel på hur arbetsgivare kan skapa en inkluderande arbetsplats:

  • Flexibla arbetsförhållanden: Möjligheten att arbeta hemifrån eller ha flexibla arbetstider är avgörande för många med NPF.
  • Tydlighet i kommunikation: Skriftliga agendor och mötesanteckningar kan minska stress och öka delaktigheten.
  • Sensoriska anpassningar: Tillgång till tysta arbetsplatser eller anpassade rum.
  • NPF-utbildning för chefer och kollegor: Ökad förståelse för NPF bidrar till en arbetsmiljö där fler känner sig trygga att vara sig själva.

En tyst arbetsplats eller tydliga mötesanteckningar kan vara skillnaden mellan en produktiv dag och en överväldigande arbetsbörda.

Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare arbetar aktivt för att eliminera hinder och inkludera alla individer. Arbetsmiljölagen tydliggör dessutom att arbetsförhållandena ska anpassas till varje medarbetares individuella förutsättningar. Trots det saknar många med NPF de arbetsanpassningar som de behöver för att kunna utföra sitt arbete.

Men lagarna sätter bara miniminivån – golvet, som Diskrimineringsombudsmannen uttrycker det. För att nå taket behövs en ambition att göra arbetsmiljön så inkluderande som möjligt. När företag som Google och Microsoft implementerar program specifikt för att stötta personer med NPF, visar de vägen. De har insett att mångfald inte bara är rättvist – det är också en konkurrensfördel.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden

Det är dags att vi slutar kräva att personer med NPF anpassar sig till en arbetsmiljö som gör dem sjuka. I stället behöver vi anpassa miljöerna för att dra nytta av deras styrkor. En person med autism kanske inte ser dig i ögonen på mötet, eller vill ha kameran avstängd i det digitala mötesrummet, men personens detaljseende kan vara avgörande för att hitta lösningar andra missar. En person med ADHD kanske kämpar med monotona uppgifter, men personens kreativitet och innovationsförmåga kan förändra spelreglerna.

Samtidigt behöver vi inse att personer med NPF inte alltid är missförstådda genier. Precis som alla andra vill vi bara göra vårt jobb på ett sätt som fungerar för oss – och ibland, om vi trivs och har rätt förutsättningar, kanske bidra med något extra. Det handlar inte om att förvänta sig det exceptionella, utan om att skapa förutsättningar för att alla ska kunna arbeta och må bra.

Inkludering är inte bara en moralisk skyldighet – det är en investering i framtiden. Det är dags att vi inte bara talar om mångfald, utan visar det i handling. Arbetsgivare – ta ert ansvar och skapa arbetsmiljöer där styrkor frodas och olikheter omfamnas. Tillsammans bygger vi en arbetsplats och ett samhälle för alla.

Amanda Asp Lejon, Copywriter, kreatör och en av många med NPF som vill se förändring.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare