Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Krönika: Sluta övervaka medarbetarna

Att hålla digital koll på medarbetarna är inte bara dålig stil, det är också dåligt för produktionen.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 25 september 2026, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Forskning som pågår visar att mer än hälften av alla chefer ägnar sig åt någon form av digital kontroll av medarbetarna – det kan du läsa mer om här.

Jag tycker att det är en oroande hög siffra. Visst, det må vara hänt att kika i Teams om medarbetaren är upptagen så att jag vet om jag kan ringa upp eller ej. Men att falla för lockelsen att titt som tätt kolla att folk jobbar är dålig stil. Och kontraproduktivt.

Jag har svårt att tro att program som mäter tangenttryckningar, registrerar aktivitet eller kartlägger varje minut av arbetsdagen blir till verklig nytta. De säger ju ingenting om kvaliteten på arbetet, eller om kreativitet och innovation.

Och framför allt: ökad övervakning riskerar att urholka tilliten. Och om inte chefen litar på medarbetaren, varför ska då medarbetaren lita på chefen?

Kortsiktigt kanske ökad kontroll kan höja produktionstakten. Men arbetsglädjen och viljan att göra det där lilla extra, att ta ansvar för helheten, riskerar att försvinna, och det tror jag leder till lägre produktivitet i det långa loppet.