Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Engagera dig för högre lön

Om du vill ha bra villkor på arbetsplatsen och en rejäl slant i lönekuvertet räcker det inte att vara passiv. Du måste engagera dig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman.
Publicerad
En hög med pengar
Om du vill påverka din framtida lön är det hög tid att engagera sig i avtalsrörelsen, skriver Kari Parman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Avtalsrörelsen är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar om löner och arbetsvillkor som påverkar arbetstagare i hela landet. Detta sker regelbundet, och nästa stora avtalsrörelse är 2025. Oavsett om du är arbetare eller tjänsteman är den avgörande att förstå och engagera dig i, eftersom avtalsrörelsen påverkar din ekonomiska situation, dina arbetsvillkor och dina rättigheter på arbetsplatsen.

Lönen är en av de mest grundläggande aspekterna av arbetslivet. Avtalsrörelsen är den process där lönerna förhandlas fram, och om man inte är aktiv eller informerad, riskerar man att bli passiv mottagare av förändringar istället för att påverka dem. Genom att engagera sig i avtalsrörelsen kan arbetare och tjänstemän se till att deras löneökningar speglar den verkliga kostnadsutvecklingen i samhället.

I en tid där inflationen ofta överstiger löneökningarna, är det viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna. En stark facklig förhandlingsposition, som uppnås genom högt engagemang från medlemmarna, kan bidra till bättre löneutveckling för alla. Det gäller särskilt för tjänstemän inom högspecialiserade områden.

Det är viktigare än någonsin att vara aktiv i förhandlingarna

Avtalsrörelsen handlar inte bara om löner utan också att förhandla fram arbetsvillkor som är rättvisa. Det kan vara frågor som arbetstid, semester eller arbetsmiljö. 

I många branscher kan arbetsbelastningen vara en stor fråga, och det är genom avtalsförhandlingar som facket kan påverka regler kring arbetstid, övertid och flexibilitet. Om du inte engagerar dig i dessa frågor riskerar du att få sämre villkor än vad som annars skulle vara möjligt. 

Avtalsrörelsen påverkar också hur hela branscher utvecklas. För tjänstemän inom områden som teknik, IT och administration kan avtalen sätta en riktning för hur  arbetsplatsen kommer att utvecklas under de kommande åren. 

Inom industrin eller byggsektorn kan avtalen sätta standarder för arbetsmiljö, säkerhet och vilka krav som ställs på arbetsgivare, vilket i sin tur leder till förbättringar i hur branscherna hanterar säkerhet och riskhantering.

Avtalsrörelsen påverkar hur hela branscher utvecklas

Det är lätt att ta rättigheter för givet, som reglerad arbetstid, betald semester och föräldraledighet. Men de har inte kommit utan kamp, de skyddas genom avtal som fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram. Om anställda inte engagerar sig och stödjer sina fackförbund, kan det leda till att dessa rättigheter gradvis urholkas eller försvinner.

I tider av ekonomisk osäkerhet kan det också finnas tryck på arbetsgivare att sänka kostnader genom att begränsa löneutveckling eller försämra arbetsvillkor. Därför är det viktigt att arbetstagare håller sig informerade och deltar i den demokratiska processen inom sina fackföreningar.

Engagemang i avtalsrörelsen stärker också känslan av solidaritet och sammanhållning. Genom att vara en aktiv del av processen visar man att man står upp för sina kollegor och gemensamma intressen. Det leder till ökat inflytande i förhandlingarna. 

Rättigheter har inte kommit utan kamp

När arbetstagare och tjänstemän går samman för att försvara sina rättigheter och förbättra sina villkor, stärker de sin position gentemot arbetsgivarna. 

Avtalsrörelsen 2025 kommer att vara en avgörande tidpunkt för anställda i Sverige. Genom att engagera sig kan man bidra till att säkerställa rättvisa löner, trygga arbetsvillkor och bevara de rättigheter som så många tidigare generationer har kämpat för. Att vara passiv riskerar att leda till sämre villkor och en arbetsmarknad där individens behov inte sätts i första rummet. 

/Kari Parman, förtroendevald i Unionen och tidigare aktiv S-politiker.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef