Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Cybersäkerhet börjar i din mobil

Vi är vana att sköta både jobb och privatsaker via mobilen. Men attackytan för cyberattacker är stor om du inte har koll, skriver Pontus Nord.
Publicerad
till vänster Pontus Nord, till höger en man som håller en mobiltelefon
Att skydda sin mobil från nätfiske är lika viktigt som att skydda datorn, skriver Pontus Nord. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ignorera mobilsäkerhet är som att låsa dörren till kontoret, men glömma bort de vidöppna fönstren. Du tror att allt är säkert, men har glömt den mest lättillgängliga angreppsytan. Under sommar och semester ökar dessutom antalet fjärrinloggningar från privata enheter till företagets system och nätverk, något som sätter extra tryck på företagens IT-säkerhet. 

Utan ordentlig hantering ökar riskerna för intrång och attacker som kan få katastrofala följder. Så med sommar och semestrar –  har du haft koll på din mobil?

Vi har blivit vana vid att sköta nästan allt, både privat och arbete, via mobilen och har dessutom en helt ny syn på vad ett kontor är. Det kan vara på landet, på tåget eller i bilen där vi hanterar allt från bokföring till möten. Det är lätt att svepas med av alla positiva aspekter med mobilbaserat arbete på distans, men det finns risker. I och med att mobilen ofta används både privat och i jobbet är attackytorna väldigt stora, inte minst när det gäller.

Intrång och attacker kan få katastrofala följder

Enligt vår årliga säkerhetsrapport Security 360 var nätfiske, även kallat phishing, 50 procent mer framgångsrika på mobila enheter än på datorer. Medarbetarnas mobila enheter bör därför utan tvekan inkluderas i den övergripande IT-säkerhetsstrategin.

På europeisk nivå saknar så många som 49 procent en BYOD-lösning (Bring your own device) och inget tyder på att Sverige skiljer sig från övriga Europa. Nära hälften av företagen står alltså utan möjlighet till insyn eller kontroll över hur medarbetarnas mobila enheter kopplas upp mot företagets nätverk och system. Medarbetarnas mobiler går under radarn medan de stora säkerhetsfokuset fortfarande ligger på datorerna.

En BYOD-lösning innebär att man bland annat sätter upp kriterier för vilka enheter och användare som kan ansluta till företagsnätverket. Endast enheter och användare som uppfyller kraven får åtkomst till företagets data. 

Det kan också handla om att scanna och stoppa phishing-sms. Om en medarbetare till exempel blir utsatt för ett phishing-försök, rapporteras det till användare och administratörer i realtid. Det kan även handla om vilken information (som till exempel mikrofon eller platsangivelse) som ska tillåtas för olika appar. Administratörer får även information om kända sårbarheter i vissa appar och möjlighet att kunna blockera dessa.

Blir det för krångligt hittar användaren sätt att runda säkerhetsfunktionerna 

Frågan om personlig integritet är viktig att ta hänsyn till. Vissa kan tycka att det känns obehagligt att man som arbetsgivare övervakar och kontrollerar privata enheter. Här gäller det att vara noga med att förklara hur det fungerar konkret - hur datan kommer att hanteras, på vilket sätt applikationer och säkerhetsprotokoll kommer att installeras eller om det kommer att finnas funktioner som separerar arbetsrelaterade appar från de privata i enheterna.

I dagens arbetsmiljö är flexibilitet och mobilitet nyckeln till produktivitet. Det är alltså A och O att hitta en god balans mellan säkerhet, integritet och enkelhet. Blir det för krångligt att använda mobilen hittar användaren ofta sätt att runda säkerhetsfunktionerna med nya säkerhetsrisker som följd. Bara genom att skydda medarbetarnas mobila enheter centralt kan riskerna med cybersäkerhetsattacker minimeras

Pontus Nord, Sales Engineer på Jamf

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag