Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyst om klimatfrågan i den fackliga världen

Klimatfrågan handlar inte om sopsortering och visioner. Det handlar om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Här måste den fackliga världen komma in i matchen, skriver Maria Hagström.
Publicerad
Skorsten som sprutar rök
Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna- och andras finansiella risker och möjligheter. Foto: Michael Sohn/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är en orolig tid vi lever i. Som fackligt förtroendevalda hanterar vi allt från en ansträngd arbetsmiljö, neddragningar och bevakning löneutrymmet.  Vi står även inför två riktigt stora samhällsomvälvande utmaningar. Det ena är AI och vad det kan ge och ta. Här upplever jag att facket är ”på bollen”. 

Den andra är klimatomställningen. Med det menar jag inte det faktum att klimatet i allt snabbare takt ställer om utan att samhället ställer om för att klara klimatet. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan. Många tror fortfarande att klimat handlar om sopsortering eller att formulera en vision. Men det handlar inte om det, utan om ekonomiska intressen och mätbara resultat. Det handlar om utveckling av ekonomiska system och nya affärsmodeller. Nya krav gällande miljö och klimat kommer från EU på löpande band. Taxonomiförordning, CSRD, ESRS, NFRD – listan kan göras lång. Det spelar ingen roll om företaget är för litet för att själv omfattas, påverkade blir alla ändå. 

Här ett exempel: CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) är ett EU-direktiv som kom till för att förbättra företagens hållbarhetsrapportering och öka tillgången till information om hur företag påverkar- och hur de själva påverkas av hållbarhetsfrågor. 

I den fackliga världen är det närmaste tyst i klimatfrågan

När företagens hållbarhetsinformation blir standardiserad, transparent, jämförbar och tillgänglig hjälper det finansmarknaderna att fokusera på hållbara investeringar. Rapporteringen synliggör risker relaterade till bland annat klimatförändringar.

Genom att samla information om hållbarhet i årsredovisningen får man en ökad insyn i sina egna och andras finansiella risker och möjligheter. Det blir betydligt fler företag som behöver upprätta en lagstadgad mer omfattande hållbarhetsrapport än i dag.

CSRD implementeras successivt beroende på företagens storlek. Först ut är räkenskapsåret 2024, vilket innebär att rapporter släpps 2025. Det här kommer att påverka ekonomi och möjlighet till utveckling. Det är det som är syftet.

Hur tillvaratar vi medlemmarnas intressen och hur bidrar vi till det positiva samhällsbygget? Har vi tillräcklig kunskap? Här kommer några exempel på att fackligt arbete hör ihop med miljö och klimat. 

Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När man i klimatets namn begår rovdrift på naturen i jakten på åtråvärda metaller. Var står vi då? När metallfyndigheten är slut men miljön oåterkalleligt är förstörd efter 15 år, står våra medlemmar där med osäljbara hus, arbetslöshet och lånen kvar. Vems intressen har vi bevakat då? 

När företagen letar nya samarbetspartners som kan stärka deras hållbarhetsambition eller ge tillgänglighet till en ny marknad. Påverkar det oss fackligt? Arbetar du på företaget som väljer, blir utvalt eller det som blir bortvalt?

När företag har klimatimage men livnär organisationer som motverkar omställningen. Det är sällan en företagsorganisation som motarbetar klimatarbete också är för bättre arbetsvillkor. Hur tror du det kommer att påverka oss? 

När klimat tas upp internfackligt upplever jag att medvetenheten är låg. Om någon kan kalla sig lärande organisation så är det vi inom facket. Det som oroar är upplevelsen av motstånd att ta in det nya. Det man kallar hållbarhetsmognad. ”Facket har inget med klimat att göra”, ”Förtroendemannalagen gäller inte miljöarbete” är som att säga att företagens ekonomiska utveckling, arbetsvillkor och anställningar inte har med facket att göra. Vi gör oss själva en otjänst. 

Höj statusen på kunskap om miljö och klimat

Internationellt finns en ökad medvetenhet. European Trade Union Institut anordnar just nu en digital utbildning, ”Skills for labour and environmental justice” med över 400 deltagare från 54 länder. Från Sverige är vi tre deltagare. Från samma klubb.   

Unionen behöver medvetandegöra kopplingen mellan fackföreningsarbete och hållbarhetsfrågor. Vi är mitt i klimatomställnigen var sig vi vill eller inte. Höj statusen på kunskap om miljö och klimat, uppmuntra nyfikna att söka kunskap. Det handlar inte om att sopsortera rätt det handlar att kunna ifrågasätta årsredovisningar, se vad som inte skrivs, lägga relevanta förslag, debattera och argumentera om arbete och klimat ställs mot varandra. Vara en relevant samarbetspartner eller en påläst motståndare. 

Via Unionen och PTK har vi tillgång till många fina utbildningar av hög kvalitet. Men klimat och hållbarhet saknas. Låt oss nu tillsammans få fart på facket. Lämna sopsorteringsfasen och i stället ”follow the money” och vi kommer att hamna rakt in i klimatomställningen. 

Hey ho let´s go.

Maria Hagström, vice ordförande SPF Unionen (Systembolagets personalförening) och kontorssektionens styrelse 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag