Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kvinnors sjukskrivningar kan bero på hormoner

Kvinnor är sjukskrivna mer än män. Men för att förstå varför måste vi ta på andra glasögon och inse att hormoner är en faktor som orsakar stressproblematik, skriver Katarina Wilk.

Publicerad
Katarina Wilks, till höger en livmoder
När Katarina Wilks besökte vårdcentralen ville de sjukskriva henne för stress. Men det visade sig vara förklimakteriet. Foto: Shutterstick/Maria Östlin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kvinnor är sjukskrivna i mycket högre utsträckning än män och det finns i dag lösningar på hur man kan arbeta mer aktivt för att få ner dessa siffror. Men då måste vi ta på oss andra glasögon och se det ur ett lite bredare perspektiv. 

Debatten i Sverige har börjat ta fart om huruvida arbetsgivare ska utbilda sina medarbetare och chefer i hur klimakteriet kan påverka kvinnors arbetssituation. 

Vissa jublar över faktumet, andra tycker att det är slöseri med resurser. Jag undrar om det är dags att ändra narrativet och istället prata om kvinnors hjärnor och stress. 

För är det slöseri med resurser att försöka minska sjukskrivningarna på en arbetsplats? 

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor

Enligt Försäkringskassans rapport om psykisk ohälsa och sjukskrivningar visar det sig att 79 procent av alla som är sjukskrivna på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa är kvinnor. 

Vad beror det på? Riksdagen har antagit en motion där man har beslutat sig för att utreda varför kvinnor är mer sjukskrivna än män. De nämner flera faktorer som exempel dubbeljobb men ingenstans står det att det kan vara så att kvinnors hjärnor och stressregleringsmekanismer är annorlunda än mäns. 

Om nu 79 procent är kvinnor och en stor del av den miljon som äter antidepressiva är kvinnor, vore det inte på sin plats att titta på detta ur ett bredare perspektiv? 

Min läkare ville sjukskriva mig för utmattningsdepression

När jag var 42 år gick jag gråtande, sömnlös och ångestfylld till vårdcentralen och trodde att jag höll på att bli galen. Min läkare ville naturligtvis sjukskriva mig för utmattningsdepression och sätta mig på antidepressiva men jag vägrade. Istället började jag researcha själv. Som medicinsk journalist och en fetisch för att läsa vetenskapliga artiklar började pusselbitarna falla på plats. Allt detta resulterade i en bok. Jag var inte på väg in i väggen, jag var ”bara” i förklimakteriet. 

Ett av de stora problemen i dag är att majoriteten av alla människor tror att klimakteriet är något som drabbar en kvinna 50 plus när hennes mens upphör. Inget kunde vara mer fel. Det är en period på cirka 5 till 15 år och börjar många år innan mensen till slut försvinner. Och det viktigaste, det är åren INNAN som är de mest turbulenta för kvinnan. 

Det är då vi blir sjukskrivna och får en massa diagnoser som kan vara felaktiga. Alla våra symtom kan istället bero på att hormonerna flippar totalt och håller på att förbereda sig på vad som komma skall. Menopausen - då vi längre inte är fertila. 

Ett steg borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan

Det finns idag MR-bilder på vad som händer i en kvinnas hjärna före och efter menopausen. Och vissa studier pekar på att vår stressregleringsmekanism är påverkad under de här åren. Att den helt enkelt inte fungerar som den ska och att vi inte tål lika mycket stress som vi tidigare har gjort. 

Efter 12 års research och en bok som är översatt till sju språk så är jag övertygad om att steg ett i en stressproblematik handlar om att inse att basen är dina svängande hormoner. Om man inser det och gör de livsstilsförändringar som behövs så vet jag att många av oss inte skulle bli varken utmattningsdeprimerade eller sjukskrivna.

Enligt Arbetsmiljöverket ska ledningen på ett företag ha en strategi för förebyggande hälsoarbete. Ett steg i detta borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan. För alla vinner ju på det. Kvinnan, arbetsgivaren och samhället.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta inte är högre på den politiska agendan i ett land där kostnaden för sjukskrivningar snart närmar sig 80 miljarder. Kan du? 

/Katarina Wilk, författare och föreläsare  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen