Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta klaga på dagens ungdom

Dagens unga kräver mer av sina arbetsgivare än sina föräldrar. Håna inte en generation som vill föra arbetslivet framåt, skriver Anna Monika Reichert.
Publicerad
Anna Monika Reichert,
I alla århundraden har den äldre generationen sett på den yngre med skepsis. Men det är dags att lyfta blicken och lära av varandra, skriver Anna Monika Reichert. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Krav på bra lön och villkor, låg stressnivå och full flexibilitet i fråga om arbetstid eller plats. Vad som tidigare har varit trevligt att ha, är grundläggande krav när dagens ungdomar kliver in i arbetslivet. 

Svenska arbetsgivare står inför ett omfattande generationsskifte som inte har upplevts tidigare. Pensioneringen av den äldre, ännu största arbetskraften och samtidigt introduktionen av de yngsta, snart största arbetskraften till arbetsmarknaden, kräver att ledare navigerar i en miljö av ständiga förändringar.

Född mellan 1995-2003 och nästan fortfarande barn, generationen som kallas för Gen Z vänder upp och ner på typiska maktdynamiker med sina kravställningar i arbetslivet; helt medveten om att marknaden och tidevarv tillåter det nu efter krisen, med all kompetensbrist.

Gen Z tar med sig en självförståelse in i affärsvärlden kännetecknad av hälsosamma personliga gränser, prioritering av mental hälsa, omsorg för klimat och att bli bra behandlad, där de föredrar att vara utan jobb istället för att tolerera något mindre än sina förväntningar.

Generationsbashing är lika gammal som mänsklighetens historia

Vad forskningen har börjat förstå om Gen Z:s åsikt om arbetslivet, har företag svårt att implementera. Gen Zs förväntningar tas inte riktigt på allvar eftersom “Business as usual” trots allt fungerar bra. Dessutom måste respekten fortfarande förtjänas och ingen verkar vilja arbeta nuförtiden, säger den äldre generationen. 

För att citera Socrates: 

“Barnen älskar lyx, de har dåligt uppförande, föraktar auktoriteter, visar bristande respekt för de äldre och älskar att prata i stället för att motionera. Dagens barn är tyranner, inte tjänare i sina hushåll. De reser sig inte längre när de äldre kommer in i rummet.” 

Generationsbashing är nästan lika gammal som mänsklighetens historia och det har aldrig varit en bra metod. Om ytterligare 15 år, så tillhör de flesta anställda Millenials och Gen Z och om vi kunde  komma överens om att mental hälsa, bra behandling av anställda och lägre stressnivå är till allas förmån – oberoende av ålder, så kunde vi allihopa fokusera på vad som är viktigast just nu: Skapa förutsättningar och dela verktyg med dagens chefer för att navigera en dynamisk miljö med ständiga förändringar. 

/Anna Monika Reichert, mentor, student och inspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.