Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kompetensutveckling ger framtidstro

Det finns en oro för att sakna rätt kompetens för sitt jobb i framtiden. Facken har en nyckelroll för att anställda får rätt utbildning, skriver Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Till vänster Ann-Therése Enarsson, VD Futurion, till höger en robot.
Kanske ditt yrke kräver andra saker av dig i framtiden, skriver, Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion. Foto: Ola Hedin/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En majoritet tror sig kunna få nytt jobb om de blir arbetslösa medan en stor minoritet är mer orolig och behöver kompetensutveckling. Det visar tankesmedjan Futurions årliga mätning, FIX-index. Det ligger i linje med tidigare undersökningar av hur framtidssäkra svenska folket känner sig.

Det som har hänt är att klyftorna har ökat. Osäkerheten har ökat ytterligare hos LO-medlemmar och personer med endast grundskoleutbildning, jämfört med ett år tillbaka i tiden. Samtidigt har akademikernas och SACO-medlemmarnas bild av sin egen säkerhet på arbetsmarknaden stärkts.

Undersökningen visar dessutom att det är de som redan är mest framtidssäkra som i högst utsträckning erbjuds kompetensutveckling av sina arbetsgivare, vilket ytterligare ökar klyftan mellan de som anser sig vara framtidssäkrade och de som redan kände sig hotade. Det riskerar att bidra till en ytterligare polariserad arbetsmarknad.

Klyftorna har ökat

”Åt den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har” – står det i Matteusevangeliet. 

Riktigt så illa är det inte. Men nästan. Trots det nya omställningsavtalet som ska garantera allas rätt till kompetensutveckling så är vi ännu inte där i realiteten. Det kommer därför vara viktigt för facket att säkerställa att samtliga arbetstagare får den kompetensutveckling de har rätt till.

Framför allt behöver staten säkerställa att de som inte har ett jobb får den kompetens de saknar. Vi vet att både näringslivet och offentlig sektor har stora rekryteringsbehov. För att möte dessa behövs stora utbildningsinsatser.

 

Den gröna industrialiseringsvågen i norra Sverige har haft betydelse

Undersökningen visar också regionala skillnader. För första gången är FIX-värdet (alltså hur framtidssäker man känner sig) i snitt lägre för boende i Stockholmsområdet jämfört med övriga delar av landet och ökar mest i Småland och Norrland. FIX påverkas inte enbart av utbildningen utan även av trycket på arbetsmarknaden. Helt uppenbart har den gröna industrialiseringsvåg vi nu ser i norra Sverige haft stor och positiv betydelse. 

För att dels möta den från individen efterfrågade vidareutbildning, dels den från arbetsgivare efterfrågande kompetensen behöver inte bara det nya omställningsstudiestödet fungera. Utbildningsutbudet måste också dimensioneras så att efterfrågan av kompetensutveckling tas tillvara och ökar chansen till trygghet på arbetsmarknaden. Här spelar regeringen en viktig roll i att säkerställa finansiering till fler utbildningsplatser med relevanta utbildningar.

Facken har framgångsrikt drivit fram omställningsstudiestödet som kan bidra med att ge fler möjligheten att fylla på med kompetens och framtidstro. Men för att det ska bli verklighet behöver politiken inse allvaret om vart vi är på väg. Utan denna insikt och med uteblivna insatser kommer klyftan att fortsatt öka och leda till ytterligare polarisering.

/Ann-Therése Enarsson, vd för tankesmedjan Futurion

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind