Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bygg en snällhetskultur på jobbet

Vi lär våra barn att vara vänliga. Men på jobbet ses snällhet ofta som mesighet, kravlöshet eller konflikträdsla, skriver Birger Lycken och Katalin Bachry Herngren.

Publicerad
Katalin Bachry Herngren, Birger Lycken till vänster, till höger en hand som håller i ett hjärta.
Fler företag borde bli bättre på att bygga en snällhetskultur på jobbet, skriver Katalin Bachry Herngren och Birger Lycken.
Foto: Westander/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I söndags var det den internationella snällhetsdagen. Men hur stärker chefer och anställda snällhetskulturen på jobbet? 

Snällhet fungerar som ett effektivt smörjmedel för allt samarbete. Men i arbetslivet framställs snällhet ofta som mesighet, kravlöshet eller konflikträdsla. Vi uppmuntrar våra barn att vara snälla mot varandra, men på jobbet får vi ofta höra att vi är alltför snälla.

Men det är självklart inte särskilt snällt att vara mesig, otydlig eller konflikträdd. Snällhet handlar om att vilja andra väl och agera därefter. När jag är snäll mot mina kollegor bidrar jag till en positiv spiral av ömsesidig tillit. Då kan vi bli modigare och åstadkomma mer tillsammans. Dessutom kommer vi båda att må och trivas bättre.

I arbetslivet framställs snällhet ofta som mesighet

Vi har på vår arbetsplats under många år medvetet byggt en stark snällhetskultur. Det har bidragit till nöjda kunder och en god lönsamhet. Men snällhetskulturen har inte uppstått av sig själv, utan är resultatet av ett hårt dagligt arbete. Om vi skulle slå oss till ro skulle det inte dröja länge innan snällheten började urholkas, eftersom det ofta är svårt att vara snäll.

Svårigheten bottnar i hjärnans medfödda fokus på faror i omgivningen. Sedan årmiljoner är det genetiska grundreceptet mot faror knappast att vara snäll, utan att springa mot säkerheten eller slåss för livet. Vi är programmerade att leta efter tecken på möjliga hot, och att inte agera särskilt omsorgsfullt när vi hittar dem.

Nu lever vi inte längre i den hotfulla miljön på savannen, utan har vår fysiska överlevnad säkrad i vardagen. I arbetslivets utmaningar tjänar vi på att agera mot våra kollegor med välvilja, medan kamp
och flyktreaktionerna sätter krokben för oss. Vi behöver alltså träna på hur vi kan agera snällt mot andra, och hur vi kan motstå impulserna till kamp och flykt när vi känner oss pressade.

Det genetiska grundreceptet mot faror knappast att vara snäll


Här är tre tips på hur du kan bidra till en snällhetskultur på jobbet:

Säg hej till alla. Hälsa på dina kollegor när ni träffas första gången under dagen. När alla pratar med varandra ökar tilliten, samhörigheten och kunskapen om kollegornas kompetens.

Ge mycket beröm. Slösa med beröm när kollegorna har gjort något bra. På en välfungerande arbetsplats får medarbetarna höra minst fem gånger så många positiva kommentarer som kritik.

Be om återkoppling. Be kollegorna om återkoppling på dina egna arbetsinsatser och fråga vad som konkret kan göras bättre till nästa gång. På en lärande arbetsplats pratar man med och inte om varandra.

/Birger Lycken, Katalin Bachry Herngren, Westander pr-byrå.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl